Sarajevos Romeo och Julia
Sarajevos Romeo och Julia. Serben Bosko Brkic och hans muslimska flickvän Admira Ismic sköts till döds då de försökte fly från Sarajevo i maj 1993.
Foto: AP
90-TALET HAR FÅTT OSS ATT FÖRSTÅ hur starka hatets mekanismer är på Europas bakgård.
  För alla de flyktingar dessa mekanismer har skapat hade vi mindre förståelse.
  Under hela 90-talet drev undermåliga farkoster i land på Gotland med utmärglade flyktingar som följd av krigen vi såg på TV.
  Samtidigt avlöste attentaten med bensinbomber och rökgranater varandra mot svenska flyktingförläggningar. I Kimstad, Mariestad, Motala och Kolbäck.
  - Enstaka extremister, inget hot mot samhället, trummade tyckaretablissemanget.
  Medan flyktingströmmarna tilltog med rekordet 84 000 på ett år 1994, tilltog också längtan tillbaka till sörgården där kriminaliteten var låg, grannskapet likadant som du och alla gillade samma Hyland i stora folklager.
  Ian Wachtmeister och Bert Karlsson lade ihop ett plus ett, bildade Ny Demokrati och kom in i riksdagen.
  Men 90-talet innebar att Sverige för all tänkbar framtid blev ett multietniskt samhälle, vare sig vi pratar om det eller möter det med politiskt korrekt tystnad som lämnar fältet fritt för mörkerkrafter, så är det ett faktum.
  Och även om vi fortfarande tycks tro att just vi är förskonade från det mesta av onda strömmar i Europa så blev vi en del av detta Europa ekonomiskt och politiskt.
  Det stod klart sent på kvällen den 13 november 1994. Sverige hade röstat ja till EU med knapp marginal. 52 procent sa ja, 47 procent sa nej.
  Den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen Jacques Delors höjde champagneglaset, viftade med en svensk bordsflagga och sa:
  - Sveriges beslut gläder mig av två skäl. Dels är det en markering om förtroende för Europa och dels är jag själv imponerad av den svenska modellen.
  Det var ett svårbegripligt uttalande just då. Den svenska modellen, med en stor, dyr och trygg offentlig sektor, hade ju havererat under trycket av den globaliserade ekonomin så till den grad att vi till och med enligt socialdemokratisk retorik bara var tvungna att gå in i EU.
  Statsminister Ingvar Carlsson stod sida vid sida med marknaden i den historiska natten och verkade påfallande dämpad trots sin seger.
  Hittills har EU förblivit ett svårgripbart projekt för de flesta.
  Intressanta politiska frågor försvinner in i en byråkratisk kvarn och det är omöjligt att förstå hur och när förslaget kommer dyka upp som verklighet.
  Klart är dock att vi har fått en politisk klass som vi inte varit vana med i Sverige, med stora traktamenten, särskilda skatteregler och flygbiljettskonton stora som en bättre svensk årslön.
  Det kanske inte riktigt var det ledarskap vi sökte för att ta oss ur den håglöshet som spritt sig efter det stålbad vi fick gå igenom på 90-talet.

LÄGET VAR DESPERAT 1991 när värdet på landets samlade fastigheter sjunkit med ofattbara 500 miljarder.
  Bankväsendet fick tas om hand i en bankakut för att inte gå i konkurs och när räntan den 16 september 1992 höjdes till 500 procent för att stoppa utflödet av valuta i landet var vi ett bananland, bokstavligen på ruinens brant.
  Det skulle bli en lång och hård väg tillbaka genom rasande välfärdssystem, massarbetslöshet och social utslagning.
  Och samtidigt tvingades vi se direktörer singla ovanför hela skiten i fallskärmar som var rena förolämpningarna.
  Apoteksbolagets Åke Hallman tackade till exempel för sig som VD och löste ut 5,9 miljoner kronor i avgångsvederlag, därefter 2,3 miljoner kronor per år tills han blir 65 och därefter 900 000 kronor om året livet ut.
  Idén om att få en massa pengar från ett företag för att man inte jobbar där blev helt central i Sveriges styrande elit.
  Vi som fortfarande jobbade för pengarna kunde konstatera att Sverige nu definitivt genomgått systemskiftet och att det gått sådär.
  Vi tjänar mindre än genomsnittet i EU, vi betalar i snitt mer för alla konsumtionsvaror vi köper och våra skatter är högre än EU:s snitt.

DET ÄR INTE HELT LÄTT att känna igen sig i det svenska 90-talet. Av flera skäl.
  Det var fortfarande gryning när jag vaknade i en jakstuga på Åland den 28 september 1994. Nyheterna var overkliga.
  Klockan 00.24 hade det sista förvirrade nödanropet ”Mayday, Mayday, this is Estonia... Vi har 20 till 40 graders slagsida. Vi har fått blackout...” burits på svaga radiovågor genom stormen från en position utanför finska Utö.
  Sedan skulle hela fartyget försvunnit från omgivande fartygs radarskärmar.
  Mina batterier tog slut. Jag ringde redaktionen, uppgifterna flög kors och tvärs, en mycket rutinerad nyhetschef i andra ändan hade svårt att hålla ihop orden.
  - Nej, nej, nej, skolklass, en hel, fan... det klarar vi inte.
  Sorgen grep Sverige som den aldrig gripit vårt land i modern tid. 852 människor döda. 137 hade kommit tillbaks från havet med historier som skulle skaka oss i många år.
  Det hände fler tragedier i Sveriges 90-tal som inte heller skulle kunna hända här.
  Fänrik Mattias Flink mördade sju personer en sommarmorgon i Falun. En vinternatt 1994 sköt Tommy Zethraeus med en automatkarbin rakt in i en krogkö, fyra unga dog. Allhelgonanatten 1998 brann 63 unga inne i Makedoniska föreningens lokaler i Göteborg.
  Ett citat återfinns i rapporter från alla tragedierna:
  - Sådant här händer inte, inte i Sverige.
  Varför sade vi så? Vilket system trodde vi att vi hade som skydd?
  Och vilken svensk modell var det Jacques Delors gillade natten då Sverige gick med i EU?

Läs fortsättningen