Jan Myrdal fick sina glasögon spräckta utanför USA-ambassaden

PÅ SVENSK HEMMAPLAN välfärd, vidgad statsmakt, viss radikalisering. Ute i världen kamp mellan supermakter, kärnvapenhot, uppenbara orättvisor. Det var i det klimatet som i Sverige år 1966 - med fördröjd utlösning - sextiotalet bröt in.
  Det är lätt att i efterhand höra startskotten och se milstolparna.
  I en demonstration i maj 1966 ställde sig författarinnan Sara Lidman med flera på Nordvietnams och FNL:s sida i Vietnamkriget.
  Det väckte beundran och sympati när tungviktsboxaren Muhammed Ali i protest mot den amerikanska rollen i kriget vägrade att göra värnplikt.
  I maj 1967 hölls i Stockholm den så kallade Russeltribunalen som i folkrättsliga termer fördömde USA. Jan Myrdal fick sina glasögon spräckta i det tumult som i december samma år uppstod vid en demonstration framför amerikanska ambassaden.
  Men stigande intresse och ökad rapportering hade kriget blivit begripligt: napalm, en polischef som framför rullande TV-kamera på en gata i huvudstaden sköt en misstänkt oppositionsman, krigsfångar i ”tigerburar”, och slutligen i november 1969 en amerikansk tidnings avslöjande att amerikanska soldater begått en besinningslös massaker i byn Song My.
  Deserterade USA-soldater hade börjat komma till Arlanda i början av 1968 och när Olof Palme i februari gick vid sidan av Nordvietnams Moskvaambassadör i ett demonstrationståg i Stockholm, utlöste detta en diplomatisk kris. Arton dagar senare kallade USA hem sin ambassadör.
   För det radikaliserade - och egotrippade - Sverige var det ett triumfens ögonblick. Vi mot dom.
  Oavbrutet tillfördes material för indignation. Indignation och engagemang fanns för andra delar av världen också. Göran Palm publicerade 1966 ”En orättvis betraktelse”. Den fungerade som väckelselitteratur med sitt budskap, att industriländerna var en parasiterande överklass och att svenskarna bara nedlåtande hjälpte med allmosor.
  När Che Guevara, som sagt att han ”skulle skapa två, tre, många Vietnam”, den 9 oktober 1967 av Bolivias militärmakt visades upp skjuten och död växte i protestgenerationen viljan att agera ”för folkens befrielse”.
  En opinion tvang Asea att dra sig ur ett kraftverksbygge i Cabora Bassa i Moçambique, där Portugal med vapenmakt tryckte ner en självständighetsrörelse.
  En Davis Cup-match i Båstad fick flyttas till Franska rivieran därför att militanta ungdomar inte accepterade att Rhodesia, där vitt förtryck rådde, var den gästande parten.
  Som en kopia av en studentrevolt i Paris med strejker och barrikader och med uppror på en rad universitet, från Berlin till Berkeley, fick Stockholm sin kårhusockupation i slutet av maj 1968.
  Rudi Dutschke i Tyskland, Cohn-Bendit i Frankrike och ledarna för De svarta pantrarna blev vardagsnamn för svenska ungdomar - i klass med rockmusikens Janis Joplin och Jimi Hendrix. Tidens idolkult anammade även gangsters, Clark Olofsson prisades för sin sexighet.
  Aldrig har en ungdomsrörelse kunnat göra sig så bred och gällande.
  Allvarligast för etablissemanget - regeringen, fackföreningsrörelsen, näringslivet - blev det när en vild strejk bröt ut bland gruvarbetarna i Kiruna den 9 december 1969. Strejken väckte sympati i vida kretsar och pågick ända till mars.

DET VAR SANT som det då sas: Sverige hade förändrats. Det skulle aldrig åter bli som det varit i decenniets begynnelse.
  Och det är tretti-fyrtio år efteråt lika lätt att förlöjliga sextiotalet som att glorifiera det. Jag hoppas att jag lyckats med bådadera.

Staffan Heimerson