Star Wars episod 1: Det mörka hotet
Amerikansk äventyrsfilm i regi av George Lucas, med bland andra Liam Neeson, Jake Lloyd, Ewan McGregor, Ray Parks, Pernilla August, Ahmed Best, Samuel L Jackson och Frank Oz.
Bzzz och wrooom, lasersvärd som surrar hypnotiskt och John Williams pampiga musik.
Vi känner igen mycket från ”Stjärnornas krig”. När George Lucas återvänder till en galax långt långt borta för länge länge sedan är det mycket som är bekant.
På gott och ont.
Det bästa är att den som tycker om den här mytologin får några nya äventyr att ryckas med i. Här finns en välgjord tävling, ett pod-race i dataspelsfart, som utnyttjar den modernaste tekniken. Här finns också några visuellt spännande världar, bland annat under vatten.
Men det är fortfarande en saga för de yngre.
Något större mentalt tuggmotstånd bjuder inte tankarna i filmen – den är ungefär lika djupsinnig som ett färdigformulerat gratulationskort.
Att den är del 1 av berättelsen, och att vi vet vad som händer i avsnitt 4, 5 och 6, är också en belastning. Så värst spännande blir det inte. Man behöver inte vara någon större siare för att förstå grunderna i vad som ska hända i episoderna 2 och 3.
Intrigen kretsar, rätt träigt, runt ett handelskrig. Neimodian har lagt en blockad runt planeten Naboo, styrd av den unga drottningen Amidala. Men bakom de invaderande finns det
andra, mörka och farligare krafter.
Den goda drottningen får hjälp av jedi-riddare, spelade av Liam Neeson och Ewan McGregor, som ska föra henne i säkerhet. På resan hamnar de dock på den öde planeten Tatooine, där biobesökarna en gång först mötte Luke Skywalker.
Här träffar de Anakin Skywalker och hans mamma. Pernilla August ger filmen välbehövlig mänsklighet bland alla effekterna.
Motståndet för hjältarna är rätt futtigt. Förutom den mycket färgstarke skurken Darth Maul är det mest en samling robotar som är värdelösa. Skjuter och missar ständigt, går sönder när en jedi tittar på dom. Man förstår att senare onda ledare hyrde in stormtroopers i stället.
Humorn är också av den lättare sorten. Jar Jar Binks heter figuren som ska stå för skratten, en helt datoranimerad varelse som läspar och säger fel och är klumpig med allt. Att han pratar engelska med jamaicaliknande brytning och att några av bovarna låter som asiatiska filmskurkar är kanske en slump, vi är ju trots allt långt bort i rymden.
Men det är också en sorts klyschor som tyder på att Lucas ibland har dålig fantasi. Och skriver platt dialog.
Som helhet lever dock Episod 1 upp till fansens förväntningar.
Om man minns att de tre tidigare var äventyr för barn, inte action för 20-åringar. Jens Peterson
1999-08-19