Sjön
Svensk thriller i regi av Hans-Åke Gabrielsson med bl
Vi ser en till synes död man gömmas i en sjö
på vintern. Vi ser vilka som gör det.
Så börjar ”Sjön”, där Regina Lund
spelar en dotter som kommer hem för att sälja huset ett
år efter faderns försvinnande. Hem är landsbygd i
Västsverige. Kallt, instängt, gott om folk som säger
”det där ska man inte rota i” på olika vis.
Stämningen påminner ibland om
”Änglagård”, ibland om ”Jägarna”
eller Sam Peckinpahs ”Straw dogs”. Något ont,
något hotfullt, något som när som helst kan explodera.
Men i ”Sjön” blir det bara en poff. Filmerna ovan har en
urladdning, bygger mot något överraskande. Inte
”Sjön”. Till genren hör att saker och ting aldrig
är vad de verkar vara. Men det är de i ”Sjön”.
Det är bara den stackars huvudrollsinnehaverskan som får
ägna lång tid åt att ta reda på det som
biobesökaren redan fått se.
Det är dock spännande och välgjort, med väl valda
skådespelare som håller laddningen vid liv. Regina Lund
är mycket bra i huvudrollen, Björn Gedda en gripande
figur som hennes farbror, Fredrik Hammar är den gamle
pojkvännen. Jonas Falk gör precis som i ”Under
solen” en präst som försöker hålla kontroll
över bygden men möts av ringa respekt.
Björn J:son Lindh har skrivit mycket bra musik som bidrar
till den täta spänningen. Det finns en del gupp i manuset. Ett
datum kring faderns försvinnande blir väldigt viktigt för
intrigen utan att vi förstår varför.
Regina Lunds rollfigur har ett hatkärleksförhållande till
sin pappa, Farsan som alla i bygden kallar honom. Han gick ut en dag och
kom inte tillbaka. En av hennes repliker till en bild av fadern är
”åh, om du aldrig hade gått ut!”
Vad skulle han annars gjort? Suttit inomhus resten av livet? Jens Peterson
1999-01-29