Premiärer 8 mars

• Casino
• Toy story
• I rollerna tre
• Passageraren
• I skuggan av solen
• Sabrina

Största invändningen mot Martin Scorseses nya film, en skildring av en gangsters uppgång och fall i 1970-talets Las Vegas, är att han redan har gjort en liknande film - "Maffiabröder" (1990) - som på de flesta områden är (ännu) bättre.
Man kan t ex tycka att Joe Pescis yrkesmördare i "Casino" är en något blekare kopia av en liknande karaktär i "Maffiabröder". Eller att Scorseses bildspråk, övergångar, ja, hela den energi som finns i hans sätt att berätta en historia, här "bara" känns som en upprepning eftersom det finns paralleller mellan de både filmerna.
Men det finns också olikheter:
Robert De Niro överraskar genom att vara oväntat återhållsam i rollen som Sam "Ace" Rothstein, mannen som effektivt driver ett casino åt maffian. Det färgstarkaste hos honom är kavajerna, den ena gräsligare än den andra. Sharon Stone, som De Niros hustru, överraskar positivt. Hennes gestaltning av Ginger McKenna, besatt av pengar och en småskojare till expojkvän (James Woods), och som slutar som bedagad och söndersupen f d skönhetsdrottning, är fullkomligt suveränt.
Scorseses berättarstil skiljer sig, på gott och ont, lite från tidigare filmer. Första tredjedelen liknar närmast en dokumentärfilm i konsten att bli en gangster, komplett med omväxlande De Niro/Pesci som berättarröster. Sista tredjedelen liknar å andra <$>sidan närmast ett Lars Norén-drama.
Fungerar det? Både och - Scorseses tekniska virtuositet som filmmakare, gör att man har överseende med att filmen är något för lång.
Särskilt politiskt korrekt är han inte heller.. Vem mer än Scorsese skulle som slutpoäng hävda att det var roligare förr, när maffian drev Las Vegas, än nu, när spelstaden förvandlats till en familjevänlig nöjespark.
Jan-Olov Andersson

Hon har svårt att döda. Att sätta in värjan i nacken i en avslutande stöt på tjuren. Tjurfäktaren Cristina Sanchez tränar om och om igen på detta viktiga hugg.
Men hon har svårt att döda.
Just problemen, ångesten och kampen ger liv åt Susanna Edwards timslånga dokumentär om Cristina Sanchez. En av få kvinnliga spanska tjurfäktare, ett yrke som hon valt i trots mot familjen. Ändå är det hennes far som tränar och styr henne, och hela tiden finns i bakgrunden - även inne på arenan.
"I skuggan av solen", en intetsägande titel, lämnar många frågor efter sig. Men den är en intressant inblick i en mycket annorlunda vardag. Rätt motbjudande ibland, med mycket blod och döende tjurar som dreglar medan de stapplar in i tjurfäktarens skynke.
Jens Peterson

Vilken åktur! "Toy story" är en fest för ögat, en triumf för lekfullheten och ett bevis på vad man kan använda den nya tekniken till. Den första datoranimerade långfilmen öppnar dörren till en framtid av visuella tricks, en banbrytare på samma vis som dinosaurierna i "Jurassic Park".
Tekniken är hälften av framgången. Det ser verkligen ut som riktiga leksaker som rör sig. Inte som i en tecknad film, utan med en extra dimension.
Historien är också kul, en variant av det gamla temat att leksaker lever när ingen ser dem. Här handlar det om de gamla leksakernas avundsjuka inför pojkens nya favoritgubbe, en astronaut som snart stjäl uppmärksamheten från hans gamla cowboy. Det är lätt att flytta över känslan av avundsjuka och att bli bortglömd från lekrummet till andra delar av livet.
Som vanligt har Disney svårt att få till livfulla människor, förutom den elake grannpojken Sid. Men leksakerna är desto roligare, en underhållande och vänlig berättelse som kommer att leva länge.
"Toy story" ger datorn ett hjärta.
Jens Peterson Fotnot: "Toy story" visas i både svensk och amerikansk version i Sverige.

En intressant, underhållande och tankeväckande film - trots, eller kanske tack vare, att den till viss del är ett misslyckande!
Från början skulle Mai Zetterling (1925-1994) och Christina Olofson göra en film tillsammans om några av de skådespelerskor som Zetterling genom åren hade jobbat med. När hon så dog, fullföljde Olofson grundidéen, om än med vissa förändringar. Därför samlades Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom, som alla var med i Zetterlings film "Flickorna" (1968), i somras för ett samtal i Mai Zetterlings hus i Le Mazel, Ardèche, i södra Frankrike.
Insprängt i samtalet finns scener ur just "Flickorna". Den biten fungerar inte alls. Har man inte sett filmen blir nämligen referenserna bakåt i tiden närmast obegripliga.
Över huvud taget försvinner Mai Zetterling ganska snabbt från de tre skådespelerskornas samtal. Istället pratar de bland annat om varför de blev skådisar, om valet karriär/familj, om åldrandet och om utseendefixeringen i branschen.
Det är ett samtal som hela tiden engagerar. Så även om "I rollerna tre" inte riktigt är vad vi i biopubliken förväntar oss, är det ett stycke intressant skådespelarhistoria.
Jan-Olov Andersson

Två människor, en taxibil, nattmörker. Det dröjer länge innan kameran och filmen lämnar halvdunklet för att släppa in lite ljus. Och överraskningar.
"Passageraren" är en tät lågbudgetfilm, med en fin nerv. Handlingen tål inte någon avslöjande lampa utan får lämnas kvar där inne i bilmörkret. Men det handlar om två personer på väg norrut genom Sverige i en taxibil - på väg till och från olika saker.
Ett mysterium som sakta klarnar, ett kammarspel på två med Peter Andersson i baksätet och Amanda Ooms som förare av taxibilen. I synnerhet Andersson är bra, och även om det ibland känns mer teater än film finns det bilder som fångar åskådaren.
I bakgrunden finns ett rån, en flykt från fängelse. Michael Drukers thriller är gjord med lite pengar och små medel, men är en långfilmsdebut han kan vara stolt över.
Jens Peterson

I en nyinspelning av en 50-talskomedi spelar svala Julia Ormond chaufförens dotter, Sabrina. Hon är kär i David, yngste sonen på godset, en äkta odåga och playboy, som knappt lägger märke till henne.
Efter en Parisvistelse har Sabrina förvandlats från ful ankunge till svan. David, som nu är förlovad med dottern till en affärsbekant, blir kär i den nya Sabrina. Detta sätter familjens affärsrelationer på spel och äldste brodern Linus (Harrison Ford) kliver in för att hålla Sabrina borta från David. Triangeldramat är ett faktum.
Julia Ormond är bra på att se förtvivlad ut och går mest som oftast omkring med bekymrad panna. Ford passar i rollen som hjärtlös affärsman. Hans stela kroppsspråk leder spontant tankarna till behov av avslappningsövningar och mental healing.
Filmen är något för lång och bitvis något luddigt berättad, men det är en roande och romantisk historia med klar behållning. Ett måste en ruggig vinterkväll.
Chi An Gramfors

Tillbaka till filmsidan

Tillbaka till Puls