Det är en smärre tv-klassiker. Åtminstone i genren ”konstig stämning till följd av fåordighet”. Bara Paul Weller i ”Måndagsbörsen” 1981 och artisten Nordpolen i ”Nyhetsmorgon” från i fjol är svårare att beskåda utan skämskudde. Jag talar naturligtvis om Sophie Zelmani i pratshowsoffan hos Tomas Tengby 1996. Efter en serie skoningslöst enstaviga svar börjar programledaren med illa dold desperation intervjua den – milt uttryckt - mer lättpratade studiogästen Henrik Schyffert. Paul Weller, Nordpolen och Sophie Zelmani är knappast klassens lustigkurrar. Det är därför de skriver sånger. För att kunna säga vad som aldrig sas i den så kallade vardagen. Eller i en soffa hos Tomas Tengby, om ni så vill. Att skriva sånger är någonting de måste göra, även om det oftast är långt ifrån en kul grej. För några år sedan försökte Sophie Zelmani sluta med musiken. Det gick som väntat. Det vill säga inte alls. Nu gör hon precis tvärtom. ”I’m the rain” är hennes tredje album på lika många år (det åttonde totalt). Sångerna kanske inte är hennes starkaste, melodierna inte hennes mest minutiöst utmejslade, men det låter – förlösande. Som om Zelmani för första gången bara låter musiken flöda. Och några försiktiga utropstecken finns. Mollvisan ”You can always long for May”. Bikten ”To be forgiven”. Och att lyckas skapa så stor dynamik inom den tyst tassande tavelram som omger ”Ready” är en bedrift.
Annars är allting precis som vanligt. Likt tjuren Ferdinand fortsätter Sophie Zelmani att med ett nästan provocerande lugn agera spa åt våra själar i en maniskt twittrande ombytlig värld. Låt er inte förvånas om hon på sin ålders höst hotar sluta strax efter varje sommar. Bara för att återvända i september med nyheten om ännu en albumtrilogi. Som en viss Lundell.