Jag tar på mig en hatt och en bister min och hämtar piskan.
Om jag hette Indiana Jones skulle äventyret gått upp på bio till sommaren med följande titel:
”Jakten på de försvunna melodierna, de förlorade låtarna och den borttappade personligheten”.
Och om jag hette Indiana Jones skulle jag säkert ha hittat fanskapen, räddat världen och ridit bort mot solnedgången innan eftertexterna börjat rulla.
Men jag är inte en amerikansk blockbuster-hjälte. Jag har dokumenterat dåligt lokalsinne, tar tunnelbanan till och från jobbet och letar därför förgäves bland albumets elva spår.
I Melodifestivalen var Charlotte Perrelli en strålande blandning av disco­amazon och paljettsmyckad stridsvagn. Hon körde över allt motstånd.
Men här, på skiva, finns bara schlagerbidraget ”Hero” och ... inte så mycket mer.
Några av de mer discofierade låtarna och ett par av powerballaderna skulle glänsa i en delfinal.
Men vissa av låtarna är tyvärr så anonyma att ... att ... man upptäcker intressantare ljud när mjölken träffar frukostflingorna.
Bästa spår: ”Hero”.