ELDKVARN
Limbo


rock  (MNW)

De har hittat en ny tråd.
  Ett nytt spår.
  Ett nytt sätt att måla sin tavla.
  Och plötsligt börjar Eldkvarn lysa igen.
  Det är egentligen en orättvis beskrivning. Plura, Carla, Tony och de andra slocknade aldrig. Både ”Sånger från Nedergården” och ”Lyckliga tider”, de närmast föregående utgåvorna, är utmärkta Eldkvarn-plattor.
  Men de var också just det:
  Eldkvarn-plattor, mycket typiska i formen och starka främst i kraft av östgötarnas förmåga att vårda traditioner med så säker och känslig hand.
  ”Limbo” har tankats med helt annat bränsle. Här är det förmågan till förändring som imponerar. Vitaliteten. Den nya, hungriga energi som ett ofta lågmält anslag till trots strömmar genom framförandet.
  Så det känns ändå befogat att stämpla ordet ”nytändning” över skivan.
  På förhand har det sagts att bandet med kompisen Peter LeMarc som producent skulle närma sig både Wilco och det The Band-färgade Mercury Rev vi hörde på ”Deserter’s songs”.
  Och det är möjligt att det här och där går att sniffa upp såna spår också. Men jag kommer i första hand att tänka på Bob Dylans samarbete med Daniel Lanois och främst då som det artade sig på mästerverket ”Time out of mind”.
  Nej, ”Limbo” är ingen kopia men en skiva i samma anda, med samma atmosfär, samma skärpa och samma sorts grovkorniga, oborstade ljudbild.
  Delvis ägnar sig Plura Jonsson dessutom åt samma sorts emotionella exorcism som herr Zimmerman. Han petar dödsföraktande i sina ärr. Några river han till och med upp och ut strömmar gammal kärlekssorg, koagulerat självförakt och en svettig dos allmänt vemod över livets ständigt accelererande gång. Det är, i alla för mig, ett vemod omöjligt att värja sig mot. ”Limbo” nyper till just där hjärtat är som ömmast. Precis som ”Time out of mind”.
  ”Allt det här som gör så ont”, ”Nådens hand”, ”Du älskar inte mig”, ”Huvudet högt” och ”27” är de sånger som drabbar hårdast. Det är också i just de numren kompositören Jonsson briljerar som mest. Han är sedan länge en av landets främsta låtskrivare men verkar ha varit exceptionellt inspirerad den här gången.
  Framförallt gäller det i den över tio minuter långa, episka ”27”, där Plura med en lång serie makalöst vasst tecknade bilder gör ett defintivt bokslut över det Norrköping där han föddes och växte upp. Frågan är om han någonsin skrivit något så stort.
  Finns det rättvisa i konungariket Sverige blir det Eldkvarns höst.
Per Bjurman
Publicerad: 1999-08-20