|
|
|
|
|
Ni vet hur det är i Minneapolis tidigt på morgnarna när lodarna ännu ligger och sover vid husväggarna? Ja, Harri Mänty från Eskilstuna kom alltså gående där, på väg tillbaka till turnébussen, som han en stund tidigare lämnat för att köpa pizza. Nu stod inte bussen längre där den hade stått. Vrooooooooommm... Över Klippiga bergen och bort mot norra Stilla havskusten och platsen för Kurt Cobains liv och död: Seattle. Dit, till nästa spelning, var den på väg. Resan skulle ta tre dygn. Medlemmarna i Kent låg ombord bakom fördragna draperier och sov i sina sängar efter en lång natt av vin och rock ’n’ roll. Missade bussen Kvar i Minneapolis stod kompgitarristen. Utan ens en pizza i handen. – Det var stängt, säger Harri. Harri Mänty är inte dum i huvudet. Han hade planerat trippen till pizzerian, gjort en riskkalkyl, och eftersom traktens kvarter var av den ruffigare sorten lämnade han kvar allt av värde när han gick iväg: jackan, passet, pengarna, ja, allt utom de sju dollar han behövde till käket. Vrooooooooommm... Nu var grejerna på väg till Seattle. Harri hade en annan teori: ”Bussen borde finnas här i närheten”, tänkte han och började leta. Han hamnade i ett jättestort garage. Där fanns det gott om bussar. Där satt en receptionist och bläddrade bland sina papper på ett kontor. – Och hur i helvete kom du in här? sa hon till Harri. Harri förklarade läget. Receptionisten förklarade att ingen buss i garaget tillhörde Kent. Samtliga tillhörde The Rolling Stones. De skulle spela i Minneapolis samma kväll. Och hur hade Harri egentligen kunnat ta sig förbi alla säkerhetsarrangemang? Harri visste inte. Han hade bara gått förbi. Nu gick han tillbaka till hotellet. Närmare sex timmar senare stod Lasse Rixon på Kents svenska bokningsbolag, United Stage, hemma i hallen i lägenheten i Stockholm. Han skulle ge sig av till Grammis-galan när telefonen ringde. – Hej, det är Harri, sa rösten i andra änden. Ungefär samtidigt vaknade folk till liv i turnébussen. Efter ett tag undrade de varför inte Harri vaknade. När de drog undan draperiet för att se efter låg bara hans plånbok i sängen. Sami Sirviö var den sista som hade sett honom i bussen. – Jag och Harri satt och drack vin till halvsex på morgonen, sen gick vi och la oss, jag gick och la mig och Harri klev in i sin binge. Nu var allt lugnt, liksom. Men precis när jag somnade blev han hungrig och gick iväg. Alla hade räknats in och var officiellt ombord på bussen. Det var bara för chauffören att köra iväg när han tio minuter senare på utsatt tid satte sig bakom ratten. Hur kunde han, hur kunde nån veta att Harri var på väg till en stängd pizzeria i Minneapolis efter en lång natt av vin och rock ’n’ roll? Tänker man efter är det jävligt stort. Hur många andra svenskar har missat en turnébuss i Minneapolis? Hur många andra svenskar har gått på planet till Östersund i akt och mening att komma till Skellefteå? Harri har gjort det (den gången i sällskap med Jocke och Martin). Allt är Eskilstunas förtjänst. Bort från Eskilstuna Medlemmarna i Kent växte upp där. Meningen med livet, bränslet i själva livsviljan, var att ta sig därifrån med hjälp av rock ’n’ roll. Och varför inte till Minneapolis? – Jag åker tillbaka till Eskilstuna så lite som möjligt, men när jag väl är där, då kommer känslorna, att det var där drömmarna föddes. Det som är så jävla viktigt för mig. Tvillingtornen på Kloster kyrka kommer alltid att symbolisera just den känslan... Att ta mig bort nånstans och låta mig göra nåt fint av mitt liv, säger Jocke Berg. – Man hatade de där tornen när man bodde där, de symboliserade all ångest, säger Martin Sköld. – Men i dag kan man åka tillbaka och känna tacksamhetsskuld för att man var pressad att ta sig därifrån, säger Jocke.  Tack, Eskilstuna, för att du var en sån förbannat tråkig stad?– Ja, på nåt sätt... Och så ville man bevisa nåt för alla dem som hade trackat en genom åren. Det är den gamla klassiska förklaringen till varför man blir popstjärna, du vet, fixa skivkontrakt, bevisa att man duger, och sen åka tillbaka och ge igen. Men det behovet försvann så fort man lyckats. Revansch?– Ja, det var nog egentligen mer det än att bli popstjärna i sig. Men visst, vi hade en romantiserad bild av hur det skulle bli så fort vi släppte en skiva, att det skulle vara limousiner och hela köret, men det insåg man snabbt, att så var det inte, säger Martin. – Vi insåg snabbt att vi inte hade nåt gemensamt med de personer som ville åka limousin och leva lyxliv. Min revansch i dag, det är att ta revansch på dem som bara vill synas men inte göra nånting, genom att göra nånting utan att synas, säger Sami. Kändisfester o dyl?– Får jag ett vip-kort i brevlådan klipper jag sönder det. De vackraste blommorna gror i skiten. Kent har för varje platta växt sig större. Men de vet var rötterna finns. Var näringen finns. Vet vad som ursprungligen fyllde dem och replokalen med elektrisk kraft och 1995 resulterade i en klassisk debut. Replokalen låg i Hagnesta. Hagnesta ligger i Eskilstuna. Nya albumet heter ”Hagnesta Hill”. – Det finns en energi i de nya låtarna som jag känner igen från när vi började. När man stod i replokalen och kände att i dag kanske vi står och repar in låtar som gör att ett bolag kontrakterar oss och låter oss spela in en skiva. Den viljan var extremt tydlig på vårt första album, säger Jocke. Gick den förlorad på ”Verkligen” och ”Isola”?– Den är inte lika tydlig på ”Verkligen”. På ”Isola” hör jag mer av ett självsäkert band, ett band som vet vad det vill och gör precis det. Men nu är det återigen en känsla av att... Nu jävlar! Och det går igen i allt, i varenda ton. Samtidigt är vi tydligare än nånsin. Vi var extremt säkra på var vi stod och vad vi ville göra innan vi gjorde den nya skivan. |
|
Låtarna ”Stoppa mig juni (lilla ego)”, ”Revolt III”, och ”Musik non stop”.