Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 8 OKTOBER 1999
  


Förlåt mig,
förlåt mig!


Skriv till mig!
fredrik.virtanen
@aftonbladet.se


Tyck till om Virtanens krönika!

Innelistan
Vad är det som gäller just nu?
Utelistan
Och vad är det som går bort?
De knäcker


Jag vill be alla om ursäkt.
  Alla er jag träffat åtta gånger och inte känt igen.
  Alla er jag inte hälsat på för att jag trodde att jag kände er. (Tja, och alla andra också, när jag ändå är i gång.)
  Alltså, jag är inte oartig, jag lovar, men mitt minne är löjligt dåligt på ansikten och namn. Jag vill bara säga att det inte är något personligt.
  Och det är värst för mig.
För kan man skämmas mer än när man hamnar i ett sällskap och man sträcker fram handen och presenterar sig med orden: ”Tjena, Fredrik” och personen tittar och håller-masken-säger, ”Hej, Thomas”, men man liksom ser på honom att vi träffats förr.
  Eller det ännu värre:
  ”Ja, men vi har ju träffats.”
  Och jag ser på honom att vi inte bara träffats, vi har stått och gafflat i en timme någonstans någongång.
  Usch.
  Det är SÅ pinsamt och jag säger överhurtigt, ja! visst! det har vi såklart! jag är lite förvirrad bara...” bla bla bla bla bla och vad jag än säger så är jag en fuck-up och jag vill sjunka ner i helvetet.
  Eller de där gångerna när jag tänker att ”ja men henne har jag ju träffat förr” och bara nickar lite löst och så efteråt fattar jag att vi aldrig nånsin träffats och så var jag alltså otroligt oartig – igen. (Och man vet att vi aldrig nånsin kommer att träffas, efter den inledningen.)
  Det är ett skit, det där. Jag försöker verkligen, försöker upprepa namn om och om igen men det funkar ändå inte, speciellt inte på krogen där det är sånt liv och kiv och visst: de flesta människor ser ganska exakt lika ut, men det är ändå ingen ursäkt.
  Och hur ska mamma få mig gift om jag aldrig kommer ihåg någon tjej? De tycker ju verkligen inte att de kan ha gjort nåt större intryck när jag inte minns att vi träffats.
Jag är så ledsen för allt det här.
  Jag ber er alla verkligen om ursäkt och jag lovar att det inte är nåt personligt. Jag är bara dålig på
ansikten och namn, det är allt.
  Jag antar att jag är självupptagen.
  Men, snälla ni, ge inte upp. Jag finns där för er. Typ.
  För övrigt är det väldigt svårt, efter att ha sett ”Vuxna människor”, att åka T-banerulltrappa utan att tänka på sex.
  Men, ni vet, bara man skrattar så är man glad.
  Vi säger så.

   
  MER I PULS