|
|
|
Jag kanske är en godisnörd
 Kan man vara godisnörd?
Jag tror att jag kanske är det i så fall.
För det första tåras ögonen av nostalgi när jag tänker på tugggummit Riff (Det smulade i munnen, så man måste tänka på att tugga utan att andas in de första tio sekunderna) och de där klotrunda klubborna som det ringlade färgserpentiner inuti.
För det andra så blir jag tokig så fort det kommer nya godissorter. Måste testa. Nu. Kanske var jag dessutom den enda i hela universum som verkligen på riktigt gillade när Käck freestylade med smakerna citron och jordgubb. (I godis- och suddgummisammanhang heter det alltid ”jordgubb”, aldrig ”jordgubbe”.) Och så fort Dumle lanserade sin nya Colakola, kastade jag mig över den. (Besvikelse dock. Smaken och konsistensen är som pepparkaksdeg. Vilket visserligen är gott, men trevligare i förbjuden akta-så-du-inte-får-ont-i-magen-degform än koladito.)
Jag har alltid en godisskål på mitt kontor, för att folk ska kunna sitta ner ett tag och koppla av så där som man bara kan göra när man äter smågodis. Jag menar, det är inte konversationskrävande som After Eight, eller festbetonat som chips (som dessutom nästan fordrar att man sitter i en tevesoffa vid intagandet och har på sig pyjamasbyxor, en gammal T-shirt och inte svarar i telefon medan man tittar på nåt snyftigt och amerikanskt välproducerat), utan det är så där opretentiöst som bara smågodis kan vara.
Ändå vill jag inte påstå att jag är nån direkt gottegris. Mer en konnässör.
|
se
| ”Dilbert” på ZTV. Tack!
|
hör |
Har inhandlat 6 kassetter av ren och skär njutning: Vincent Price som ”Helgonet”.
|
gör |
Läs .doc. Snygg och bra.
|
|
Godis kan bli omodernt också. Alla de där hårda syrliga karamellerna som de säljer i strutar på friluftsmuseernas nästan-som-förr-i-tiden-affärer är hopplöst ute. Och Bridgeblandning ser man bara i äldre människors shoppingvagnar, brunt och fantasilöst prasslande bredvid sylta och annan generationsbetonad mat. Undra om små piercade ungdomar från helvetet om fyrtio år kommer att titta ner i min shoppingvagn och suckande/himlande med ögonen kommentera min påse med Djungelvrål.
Det finns bara ett problem med smågodis: hur noga man än väljer – bara det godaste: chokladprickar, nappar och salta skruvar - så ligger det alltid äckligt godis kvar i botten. Hur kommer det sig? Var kommer det från? Det är som om det smyger sig in konstiga non-stop-prickar från samma dimension som kidnappar enstaka strumpor när man tvättar, eller får tändare att försvinna spårlöst.
Bara en sak till: På norrländska heter godis ”karra” – diminutiv för karamell. Bara så att ni vet.
|
|
