|
|
|
|
|
Äntligen får man njuta av mörkret
 Äntligen kommer hösten, då man utan dåligt samvete (”jamen, ska du verkligen gå på bio när det är så fint väder ute?”) kan slå sig till ro i biofåtöljen igen. Stor popcorn, mellanläsk. Klara, färdiga, gå.Actionfilm, vad kan man säga? Efter den tröttande likriktade smet som Hollywood kräkts över oss de senaste årtiondena sitter jag nu förvånat och överraskat blinkande i biosalongen. Sam Peckinpah, Oliver Stone, Quentin Tarantino, Alfred Hitchcock och grabbarna har banat väg för det estetiska filmvåldet – visst, det är inget nytt – men jag kan ändå inte låta bli att förtjusas av allt det här nya. Jamen – ta en sån film som Matrix – den har egentligen allt emot sig: Keanu Reeves är kanske en av 1900-talets absolut ointressantaste och mest överskattade skådespelare, konspirationsteorier är patetiskt tjatigt så här i millennieskiftet (och datorskräcken likaså) – men actionscenerna är så snygga att man förlåter det, glömmer Reeves stela plutmunsansikte och att maskinerna röjer alldeles för mycket känslor för att vara riktigt trovärdiga (jämför bara med T2) och bara minns de balettlika slagsmålsscenerna med den geniala kombinationen av slow motion och quick motion.
Och vampyrfilmen Blade (o, ni otrogna filmpublik, har ni verkligen glömt den?) där samma teknik ger filmen en perfekt smak av drömsk öververklighet. Snabbt och långsamt. Ont och gott. Denna gyllene motsatskombinations okrönte mästare är förstås John Woo, och Face/Off är en av 90-talets bästa actionfilmer. Nej – inte manuset och – nej – inte actionscenerna, utan hans i hollywoodskt filmliv unika insikt att våld inte är nånting utan känslor. Massor av känslor. Och inte bara glad, ledsen, arg – utan att faktiskt våga sig på en mer komplex sammansättning än så. Jag menar (faktiskt) redan de gamla grekerna visste det. Shakespeare visste det. Ju mer man smetar på desto bättre blir det och vi sväljer gladeligen fadermord, spöken, vampyrer och ansiktsbyten utan att blinka. Den traditionella amerikanska hjälten med sin hårdkokt karga känsloskräck har ju alltid tett sig lite mesig bredvid sin motståndare skurken som ju åtminstone brukar ha en anledning att bruka våld, ett motiv: hämnd eller galenskap eller pengar. Om man då – som John Woo – förstår att även göra hjälten psykologiskt intressant blir konceptet helt enkelt dubbelt så bra. Det är enkel matematik bara. |
|
