|
Det är skurkarna man minns bäst
Salieri-syndromet måste vara bland det sorgligaste tillstånd som finns. Det där när man faktiskt är för smart för sitt eget bästa. På riktigt. Att kunna känna igen riktig talang när man ser den, men att också förstå att man själv inte besitter den. Att längta efter nånting som man vet att man aldrig kommer att få. Kanske kan världens Salierisar understundom till och med dupera andra tillräckligt mycket för att framstå som begåvade, men de kan aldrig lura sig själva. Och det är det som är så tragiskt. De är för smarta för sitt eget bästa. Det finns så många sorgliga exempel - som inte alls ska blandas ihop med vanlig simpel avundsjuka - titta bara på Den lilla sjöjungfrun (Alltså inte Disneys försnällade version med lyckligt slut. Tacka vet vi de perversgrymma bröderna Grimm som visste att livet var hårt och orättvist.); den det är mest synd om i den sagan är förstås häxan. Hon vet att hon inte själv har nån användning av den lilla sjöjungfruns röst, men står ändå inte ut med att denna flamsiga lilla varelse fötts med denna gudabenådade begåvning men varken förstår att utnyttja den på rätt sätt eller - värst av allt - uppskatta den som den otroliga tillgång den är. Så den lilla sjöjungfrun offrar glatt och vårdslöst nåt som häxan skulle dö för att äga och så lever de olyckliga i alla sina dar och sjöjungfrun dör i tystnad och plågor. Som Mozart. Så kan det gå.
Och i mitt uppslagsverk står det att ryktena om att Salieri förgiftat Mozart är helt ogrundade, men det är ändå så han är hågkommen. Som förgiftaren. Som förgöraren. Som för smart för sitt eget bästa. |
|