|
|
|
|
|
Alla vill tycka om något som ingen annan tycker om
n Mitt sällskap tittar trött på mig och suckar: - Kan du inte vara allvarlig för en gångs skull? Måste alla alltid vara så där löjligt modernt ironiska/kitschiga?! Jag har inget emot ironi, ironi är för det mesta bara kul. Visst kan det vara förvirrande när sjuåringar säger något om att det är roligt med småbarn, speciellt när de skriker och man tar för givet att hon menar det, ler och svarar: Det var fint sagt! och sjuåringen förtvivlat tittar tillbaka på en och undrar om man har hört talas om sarkasm. Nu var jag inte ironisk. Jag brinner för New Kids On The Block, Take That och Backstreet Boys permanent. Min vän sitter tyst och väntar på en förklaring på varför. Han tror att han ska få höra att Donnie Wahlberg är så fel att det blir rätt eller något annat töntigt man brukar få höra om någon berättar att de gillar något som betraktas som mainstream. Man vill vara ensam i bekantskapskretsen om att tycka om något. Sorgligt nog börjar alla tycka om samma saker. Och så får man gå tillbaka till Gå.
För inte så länge sen skulle man inte gilla något, då himlade folk med ögonen om man öppet erkände att man hade flera Kylie Minogue-album i skivbacken. Man hade alltid en ursäkt på lut om man sa fel: ”Filmen var ju rätt kass” eller ”Ja, jag gillar ju bara singlarna”. Det var svårt att älska fullkomligt och villkorslöst. I dag är det precis tvärtom. Man kan alltid säga ”kitsch” om inte orden räcker till... Gillar du inte Aqua, har du ingen humor och har lekt för lite med Barbie, tycker du att det är tråkigt med avklädda tjejer i media får du höra att det är roligt med en intervju med Ulf Adelsohn i samma nummer som Kajsa Mellgren är naken, kinesiska sidenlampor: ”det var det så länge sen man använde såna att det är dags för dem att de borde bli moderna igen”. Allt kan ha sina fördelar och positiva sidor. Vad är nästa steg? Att påstå att Hitler var en nationalromantiker? |
|
