|
|
|
|
|
– Jag är inte alls rock’n’roll
– Men jag tyckte inte att det var speciellt kul. Jag var tvungen att gå på tio möten varje dag, tio anställningsintervjuer, och så fick jag kanske ett, max två jobb, per vecka. 
Så du fick inga toppjobb?– Nej, och det kanske var därför jag tyckte att det var så tråkigt. Jag är storvuxen och bredaxlad. Därför var jag tvungen att tänka på vad jag åt hela tiden, vilket jag hatade eftersom jag älskar mat. Sen gillade jag inte att jag inte fick styra mitt arbete själv. I slutändan var det alltid nån annan som bestämde.
Drabbades du av ätstörningar som många andra modeller?– Det faktum att ens jobb bygger på att man måste vara smal är inte sunt, men jag var aldrig sjuk eller så. När Ulrika gick i skolan var hon målmedveten och hade extremt höga krav på sig själv: Hon ville vara smart och betraktas som smart. Därför föll naturligtvis inte modelljobbet henne i smaken. – Jag ville bara ha femmor i betyg och vara bäst på allting. Men nu har jag kommit till den punkten att jag har beslutat mig för att sluta vara stressad och ha prestationsångest. Jag ska lugna ner mig och vara nöjd med det jag har. Kan man inte bara vara bäst på livet?
Är det inte lätt för dig att säga så?– Jo, det är sant. Jag är lyckligt lottad. Jag är 25 år och har hunnit ganska långt. Det har gått så otroligt fort. För ett år sen var jag springschas på ett redigeringsföretag i London. Så det är väl lätt för mig att säga att jag ska sluta tävla med alla kollegor och skaffa ett hus på landet – även om jag verkligen skulle vilja det. Visst har det gått fort för Ulrika. Visserligen har hon bott i London i drygt tre år, men när det började hända saker så hände allt väldigt fort. Hon fick höra av en kompis ex-pojkvän att de sökte en skandinavisk vj på MTV, så hon ringde dit. – De sa åt mig att göra ett band, där jag pratade framför kameran. Som tur var hade jag ju kontakter på det här redigeringsföretaget, så de hjälpte mig, säger Ulrika. Uppenbarligen gjorde hon bra ifrån sig. I dag leder hon ett av kanalens mest populära program ”Select”, där hon tillsammans med en kollega tar emot samtal från ungdomar och tvingas leka Hasse Tellemar i bästa ”Ring så spelar vi”-stil. – Jag brukar säga till folk att mitt jobb är som ”Önskebiten”, programmet som gick på P3 tidigare. Då brukar folk förstå.
Vilka är de jobbigaste artisterna du har intervjuat, då?– Hanson var jobbiga. Så unga och de verkade negativt påverkade av all framgång. Framför allt den yngste killen. Han var hyperaktiv och riktigt irriterande. Men det där berodde nog också på att jag var ny och nervös över direktsändningen. ”Select” är ett av de program på MTV som syns i nästan hela Europa förutom England. Och Italien och Tyskland, förstås. De vill ha sina egna vj:er och spela sina inhemska favoriter, vilket kanske är skönt för oss. Bara tanken på att matas med Zucchero och Blümchen hela dagarna skapar ett illamående.
Ett program är bara ämnat för Skandinavien, ”Nordic Top 5”. Tycker du att det är bra?– I Norden gillar man inte samma musik som i Italien och Tyskland. Så det är bra, tycker jag. Och det är bra att skandinaviska artister får chansen att exponeras i flera länder.
Men ska man bara ge folk vad de vill ha?– För att ge folk vad de vill ha krävs också skärpa och man måste våga sticka ut hakan lite grann och det gör vi just nu med nya program som ”mtv.new”, där vi visar helt ny musik utan krav på tittarsiffor. Vi har också ”Top selection” och ”Bytesize”, ett program där vi visar bitar från hela MTV-världen. – Men samtidigt kommer MTV aldrig kunna bli lika banbrytande som vi var för tolv år sen, eftersom musikvideon är så etablerad. Sen får man inte glömma att det här är affärsverksamhet, så i ganska stor utsträckning måste vi ge folk vad de vill ha. Förutom jobbet på MTV är alltså Ulrika också programledare för ”Silikon” på TV 3 med Gry Forsell, ett omdebatterat tjejprogram som både har fått ris och ros. Pulschefen Fredrik Virtanens dom var hård. Han tycker att programmet består av tjejfientlig rappakalja. Men många har tyckt att det är bra underhållning. – Viss kritik har varit berättigad. Första omgången var nog lite för utseendefixerad och vår intervju med systrarna Graaf var kanske inte helt bra. Men jag förstod inte Anette Kullenbergs kritik i Aftonbladet, säger Ulrika. ”Silikon” hade bjudit in legenderna Sickan Carlsson, Annalisa Ericsson och Meg Westergren till studion för att prata om generationsskillnader, om vad kuk hette på deras tid och om de visste vad ”Pang på rödbetan” betyder. Detta fick Kullenberg att gå i taket. Hon tyckte inte att Ulrika och Gry visade sina gäster respekt. – Vad hon inte vet är att vi hade hur kul som helst och vi kunde inte få dem att sluta prata. Hon hade inte skrivit så om vi hade intervjuat tre vanliga tanter som inte var respekterade skådespelerskor, säger Ulrika. – Ibland känns det som om folk vill kritisera oss bara för att vi har fått för många bra recensioner. Det är tråkigt. ”Silikon” fortsätter I höst fortsätter Ulrika i ”Silikon”. Hon åker hem varannan måndag för att spela in programmen. Snabbt och effektivt. Det är bara jobb, i bästa fall hinner hon säga hej till mamma, som för övrigt är psykolog, i Bromma. Sen åker hon tillbaka till London. Det är där hon hör hemma – och det är där hon vill bo. – Det är inte London som är så fantastiskt utan livet jag har skaffat mig där, mina vänner framför allt, säger Ulrika. Hon bor i en liten tvåa med löjligt hög hyra (det går inte att undvika en sån i den engelska huvudstaden). Ändå är standarden dålig. – När jag står i duschen och nån annan i huset spolar i sina kranar kan det plötsligt bli supervarmt eller superkallt. Det brukar vara en chock.
Har du heltäckningsmatta i badrummet, det är ju vanligt i England?– Nej, det är så skönt. Det är vidrigt med heltäckningsmatta. Det allra värsta är de som kryper upp längs badkarskanten. Jag gillar inte heller att man har två kranar, en för varmt vatten och en för kallt.
Ja, du borde ha en grävblandare, Ulrika. Där vattnet redan är blandat när det kommer ut i handfatet.– Ja, verkligen. Trots att hon bor där hon bor, i en av de stora världsmetropolerna, är Ulrika sparsam med festandet, dekadensnivån är låg. – Jag jobbar lite för mycket och orkar inte gå ut... usch vad tråkig jag låter. Det är ingen rock’n’roll över mig. Men självklart går jag till puben med mina vänner ibland.
Klubbarna, då?– I början gick jag ganska ofta på houseklubb. Men jag klarar inte av det längre. Volymen är så hög och det är omöjligt att prata med varandra. Dessutom finns det så jäkla mycket droger där. Helt sjukt och det är helt öppet inne på toaletterna.
Har du testat droger?– Nej, aldrig. Jag är nog för svensk för det.
För svensk? Det är väl många svenskar som knarkar i London.– Ja, det är i och för sig sant. Vissa fastnar i utesvängen och då är det lätt att dras med. Vi är tillbaka där vi började. Ulrika Eriksson är en vanlig, till synes trygg, tjej från Sverige. Hon vill inte ens vara på Londons alla balla fester. Hon vill inte satsa alla sina krafter på att ta sin karriär ännu längre. Hon vill ju satsa på livet – även om hon vill stanna på MTV ett tag till. – I min framtidsvision har jag ett fint hus på landet och en stor hage där det finns hästar, kor, några grisar och flera äppelträd – som inte jag behöver ta hand om.
Barn, då?– Aboslut. Jag vill jättegärna ha barn. För de som inte visste: Ulrika är tillsammans med Cardigans låtskrivare och gitarrist Peter Svensson. Men hon är förtegen, vill inte prata speciellt mycket om deras förhållande, om pojkvännen finns med hennes i framtidsvision, om det kanske är Peter Svensson som ska sköta korna, hästarna, grisarna och beskära äppelträden (det är hursomhelst en kittlande tanke att se honom som bonde, med stövlar på fötterna, ett halmstrå i mungipan och en lie i handen...) – Jag är tillsammans med Peter och jag förstår att folk är nyfikna, men det betyder inte att jag tänker prata om det.
|
|
