|
|
|
|
|
Sluta posera med Det Stora Allvaret
Ibland uppstår det ett ögonblick i till exempel en middagskonversation, då sällskapet tystnar ett litet tag, liksom drar efter andan, och sen för sina huvuden på ett konspiratoriskt sätt närmare varandra, sänker rösterna, skärper uppmärksamheten. Det är då Allvaret kommit. Och - nej - jag fnyser inte åt förtroenden eller drama queen-attityden (som jag är ganska förtjust i), utan jag talar om det falska Allvaret. Man poserar med sina tragedier, sänker huvudet en smula, talar tystare, blicken i fjärran. Kanske är det nån man känner som blivit sinnessjuk, dött, nån man gjort slut med som blivit våldsam. Och man berättar det inte för att ”dela med sig” eller ”känna gemenskap”, utan för att stoltsera. För att man tycker att det är snyggt. Som ett plagg man kan ta på och av lite som man vill.
Som i ”Tête à tête”. Man förstår att den rödkindat förtjusta redaktionen har haft en overheadstencil i konferensrummet där det stått saker som ”Känslor”, ”Personligt” och ”Närhet”. Kameran zoomar in folks läppar och öron och ögonbryn för att understryka Allvaret - Samtalet - men det slutar alltför ofta med att deltagarna bara försöker bräcka varandra. Som tittare rodnar man, utan att känna sig det minsta delaktig eller ens intresserad ur ett annat perspektiv än möjligen rent socialpsykologiskt. Jag tror att det ser ut så här: innerst inne i oss finns en kärna av ärlighet - riktiga känslor - och sen kommer ett tjockt, sörjigt lager bestående av förvirring och analyser och misstanken om att man i grund och botten är ganska banal, att andra människor upplevt ungefär samma saker, och sen ytterst ligger det där tunna lagret av Bilden Av Mig Själv När Jag Är Allvarlig, blankpolerat och välanpassat. Och det lagret är oftast så förtvivlat tunt, så lätt att se igenom. Jag tror att man ska vara försiktig med sina känslor. Och med andras. Inte leka så mycket med Allvaret, försöka låta bli att posera med det. Jag menar: när det kommer till kritan får vi ändå alla vår beskärda del. Eller hur? |
|
