|
|
|
|
|
– Summorna jag tjänar är helt sjuka
– Visst är summorna jag tjänar helt sjuka. Men det finns ingen anledning att inte ta emot de här pengarna, om nu folk är villiga att betala mig så mycket, säger hon till Aftonbladet. Hela situationen är aningen absurd. Mitt framför mig sitter världens mest kända och högst betalda kvinnliga Hollywood-stjärna. Alla vet att Julia Roberts är den som tjänar bäst. I nya romantiska komedin ”Notting Hill” gör Julia Roberts huvudrollen som Anna Scott, världens mest kända och högst betalda skådespelerska. Hon spelar med andra ord i princip sig själv i den kritikerhyllade filmen. Men Julia Roberts vägrar envist att gå med att det finns några som helst likheter mellan henne och Anna Scott. Inget att diskutera. Basta. – Bara för att jag har samma yrke som Anna Scott betyder det inte att jag är samma person. Vi har lika lite gemensamt som du har med dina journalistkollegor, ni har samma jobb men är olika som människor, säger Julia Roberts smått irriterat. 
Men rekordgagerna då? I ”Notting Hill” spelar du en filmstjärna som tjänar skyhögt mer än alla andra, precis som du själv?– Kan väl hända. Men vadå, tycker du inte att jag är värd pengarna?
Jodå...
– Jag tycker att det är fel att kvinnor tjänar mindre än män bara för att de är kvinnor. Det gäller för vilket jobb som helst. Sen är det en annan sak att gagerna i filmbranschen skjutit i höjden och att jag tvingas ställa upp på det. Man behöver inte vara mattegeni för att räkna ut att Julia Roberts bara de senaste tre–fyra åren kvitterat ut närmare en miljard kronor i gager. Svindlande, ofattbara summor. Julia Roberts behöver ju inte jobba mer i sitt liv. Men hon verkar inte ha några som helst planer på att varva ned, bilda familj med pojkvännen Benjamin Bratt och lägga skådespelandet på hyllan. Inte än.
Hur avgör du vilka roller du ska ta?– När jag överväger om jag ska tacka ja så är det inte gaget jag tänker på. Pengarna är helt ointressanta. Ja, utom för min agent möjligen, säger hon med ett skratt. – Jag läser tonvis med manus. Jag läser till och med skitmanus till sista sidan... vem vet, de kan ju vara bra trots allt. Varför jag sedan tackar ja till en roll är svårt att förklara, det handlar mycket om en känsla jag får. När Julia Roberts fick läsa Richard Curtis manus till ”Notting Hill” var det liksom ingen tvekan. Den filmen ville hon absolut vara med i. ”Notting Hill” utspelar sig i den trendiga stadsdelen med samma namn i västra London. Julia Roberts rollfigur Anna blir förälskad i William, en väldigt brittisk ”thirty-something”-man spelad av Hugh Grant. William äger en dammig bokhandel med reselitteratur som specialitet på Portobello Road och där dyker Anna Scott upp en dag. Det dröjer inte länge förrän de två är upp över öronen kära i varandra. Den självupptagna Hollywood-stjärnan och den något tafatte bokhandlaren. Ett mer omaka par får man leta efter.
Kan det hända i verkligheten? Skulle du kunna tända på en alldeles ”vanlig” kille?– Varför inte? När det handlar om kärlek är allt möjligt. Hugh Grant är underbar, både privat och i rollen han spelar i ”Notting Hill”. Han är smart, charmig och intelligent, sånt faller jag för. Julia Roberts, för dagen med håret i flätor och klädd i en närmast psykedeliskt mönstrad tröja, skruvar lite besvärat på sig. Hon pratar länge och mer än gärna om filmerna hon är med i. Men så snart frågorna blir för personliga är hon genast på sin vakt. Efter 13 år i rampljuset är hon i dag allt mer ovillig att lämna ut för mycket av sig själv. Julia Roberts värnar om det lilla privatliv hon har och är inte överdrivet pigg på att prata om sin senaste pojkvän. Men hon gör det ändå. Motvilligt. Och det råder ingen tvekan om att hon är väldigt förälskad i Benjamin Bratt, i USA mest känd som detektiven ”Rey” Curtis i tv-serien ”Law and order”. – Jag känner mig alldeles bestrålad när han är i närheten. Jag blir alldeles däckad av den otroliga kraften som finns mellan oss, säger hon.
Hur står ni ut med att vara åtskilda?– Det har hänt ibland att jag känt mig väldigt ensam när jag varit långt borta och filmat. Men som tur är så är jag rätt bra på att sysselsätta mig själv. Något som folk i det brittiska filmteamet vittnade om gång på gång under ”Notting Hill”-inspelningen i London våren och försommaren 1998. Julia Roberts höll sig mest på sin egen kant och tillbringade de långtråkiga timmarna mellan tagningarna i sin gigantiska trailer. Vad hon gjorde? Hon fördrev tiden med att sticka och brodera. Vilket också säger en hel del om Julia Roberts. Världens mest välbetalda skådespelerska, visst. Men innerst inne är hon fortfarande en småstadstjej från amerikanska södern. Som föredrar handarbete i stället för krogen. – Folk tror att alla skådespelare bor i Hollywood men jag är nästan aldrig där, säger hon. – Jag trivs bäst när jag är hemma, omgiven av alla dem jag älskar. Folk har säkert en massa idéer om hur jag lever. Tro det eller ej, jag städar till och med själv hemma! Bilden av en, trots allt, rätt annorlunda superstjärna klarnar när man inser att Julia Roberts inte ens har privatchaufför och att hon klarar sig alldeles utmärkt utan både egen kock, stylister och andra daddor. – Ju ”vanligare” jag lever desto mindre jagad blir jag. Mycket, mycket mindre, förklarar hon.
Men får du verkligen vara ifred? Har du inte alltid ett koppel paparazzis efter dig?– Jo. Men jag försöker alltid vara trevlig, jag är uppfostrad att inte vara oförskämd. Men ibland är det förstås svårt att inte bli förbannad.
Anna Scott i ”Notting Hill” får panik när hon är instängd i sin pojkväns hus och gatan utanför är belägrad av fotografer. Känner du igen ditt eget liv från den scenen?– Nej. Jag skulle inte reagera så starkt, jag skulle inte bli så hysterisk. Jag skulle möjligen bli så upprörd om det var en spricka i min familj eller om jag drabbades av andra personliga problem. Men inte för några fotografers skull. Säger Julia Roberts, som trots att hon nästan alltid blir igenkänd när hon är utomhus, ändå envisas med att försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Hon är ofta ute och shoppar ensam på Manhattan, hon smiter ned till den koreanska delikatessaffären runt hörnet för att köpa sojamjölk och hon springer runt och letar ny lägenhet i Greenwich Village tillsammans med Benjamin Bratt. Julia Roberts åker till och med tunnelbana ensam om nätterna. Något som många infödda New York-bor drar sig för. Julia Roberts säger att hon är stolt över sitt liv och det hon uppnått. Och att hon mår mycket bättre i dag, när hon passerat 30-årsstrecket, än hon gjorde i början av sin karriär. – Dagen när jag fyllde 30 år var den lyckligaste i mitt liv, säger hon. – Jag fixade det största party som jag över huvud taget kunde och det var helt underbart. Jag är inte rädd för någonting längre. Det är den stora skillnaden. Förr var jag barnet och de andra skådespelarna jag jobbade med var vuxna. Nu äntligen är jag också mogen och en av dem. Efter ”Notting Hill” får vi se Julia Roberts i ”Runaway bride”, som en ung kvinna som alltid överger sina blivande män vid altaret. I filmen återförenas hon med Richard Gere, för första gången sedan succén ”Pretty woman”.
Hur var det att filma mot Richard Gere igen?– Hemskt... nej, jag skojar bara. Han är inte alls så seriös och svår som många tror. Och häng inte upp er alltför mycket på det religiösa, Richard är inte den enda buddisten på den här planeten.
Hur är din rollfigur?
– Jag gör en typiskt amerikansk tjej som är på gränsen till psykotisk. Det var en svår roll att göra, en stor utmaning.
Får vi se dig i fler romantiska komedier snart?– Det tror jag säkert. Det enda jag vet att jag garanterat inte kommer att ställa upp i är science fiction-filmer. Jag är totalt ointresserad av den genren.
Vad gör du om fem år? Tror du att du hunnit skaffa barn då?– Fråga mig inte, jag har ingen aning. Här och nu är viktigast. Vad jag ska göra sen vet jag inte. Det enda som är säkert är att jag hunnit fylla 36 år om fem år. |
|
Pengarna är ointressanta. Ja utom för min agent möjligen
