|
|
|
|
|
Människan är
för sentimental
Jag och Emi diskuterade det där med kärlek en dag. Om hur det kunde kännas, hur man fick lära sig att det skulle vara och hur konstig uppfattning man kunde ha om det hela. Man vill ju gärna tro att man vet vad man pratar om - den där Harlekinromanen beskrev det hela så bra ju. Och någon gång har väl de flesta upplevt ”the real thing”. Varför det är då så bra att prata med andra om hur det var för dem? Jo, själv har jag nämligen helt tappat bort mig i en värld av filmkärlek och ord, ord, ord om vad folk säger att de känner, men kanske inte visar. Jag har hamnat i en fälla där jag inte riktigt kan skilja på verklighet/handlingar och fiktion/bara skitsnack. Andra kanske kan få in mig i rätt riktning igen. De kanske vet vad som är på riktigt. Dessutom är det sunt att få reda på att andras kärlek ser annorlunda ut än sin egen - att det inte behöver pirra på det där exakta sättet i just den delen av maggropen. Det behöver inte ens gå på ett ögonblick det där med kärlek - ibland utvecklas den under flera år.
Varför vill man ha samma slags kärlek när det kan finnas bättre varianter? Det är ju korkat! Lika dumt är det att sörja förhållanden som inte fungerar, med någon man trodde motsvarade kärleken. Eller sörja att förhållandet fungerade men tog slut ändå. Människan är för sentimental! Alldeles för blödig för min smak. Många glömmer lätt varför det tog slut - att killen var en slarvmaja som lånade den bästa Pingu-filmen i månader utan att lämna tillbaks den. Eller hon som krävde att få båda hans sista tuggummin trots att han själv var rätt intresserad av det ena. Det värsta som finns är att fastna i det förflutna och i resten av livet undra vad det var som hände egentligen. Det är därför man ska skriva ner allt som är dåligt i ett förhållande och gräva ner det i en tidskapsel som man kan gräva fram när man har gått vidare i livet. Då kan man hånskratta åt det förflutna och vara glad åt att man lever. |
|
En Harlekinroman kan sätta djupare spår än man tror.
