|
Jag borde göra absolut ingenting
Varje dag i flera veckors tid har vattnet varit så där blått att man vill bita i det eller i alla fall omslutas av det: nånting som gör att man får vara med, vara en del av allt det där azurblå och solkattsgnistrande. Varje dag när jag varit på väg till jobbet har jag gått förbi en liten trappavsats vid Stadshuset och varje dag har jag saktat ner lite och tänkt att jag egentligen borde stanna där och sätta mig ner och ta av mig skorna och göra absolut ingenting medan solsurret och båttutorna och sorlet från turisterna på kajen blir en mjuk och avlägsen ljudmatta som vyssjar i takt med vattenskvalpet. Och det känns precis som när man gick i skolan och alla blockflöjterna stämde ur sig i morgonkylan på avslutningen och barnen var finklädda och rastlösa och skrubbsårigt skrovliga av jord-under-huden-prickarna som glänste som små stjärntecken på knäna.
Och nu är den här - den där alldeles första vettlöst lovande dagen i frihet. Och jag lyssnar på allas svettiga smidande av semesterplaner och utlandsresor och festivalbesök som måste pusslas ihop och betalas och Var får man tag på hotellrum i Roskilde nu? och jag tänker att ni gör fel allihop, för det enda man behöver är att sitta på den där lilla trappavsatsen och plaska med nymålade silvertårna i silvervattnet och känna att det är alldeles för varmt för att man ska orka röra sig och veta att det inte gör nåt. Att det inte gör nåt alls. Och kanske ska jag åka till havet nån dag, för sand mellan tårna är det lugnaste som finns och en radio ska spela Sommarsommarsommar och alla de lyckliga falsettskriken från nedkylda badare kommer att lindas in i bomull av vattnetochsolenochstranden, och öronmaneterna smeker en vänligt på benen när man tar det första fräsande simtaget. Fem, fyra, tre, två, ett, noll. Nu. |
|