|
|
|
|
|
Mannen med stora själen Vi får vara med Van Morrison i tron på Gud, i hans sorg och i kärleken
Det är bara svarta amerikaner som kan gör riktigt, riktigt stor soul. Och så en rödhårig, tjock, vresig gubbe från Belfast. Han kallas Mannen och är i sina mest inspirerande stunder beredd att gå i döden för att vi ska förstå. Tekniskt kan beteckningen soul måhända te sig tveksam. Det är i första hand r’n’b, blues, klassisk rock, keltisk folkmusik och i någon mån jazz Van Morrison laborerat med under sin 35 år långa karriär. Ändå har resultatet nästan alltid blivit soul. Den innerligaste, vackraste och andligt rikaste soul en vit man någonsin lyckats åstadkomma. Men så har Van The Man alltid varit besatt av de vildsintaste demoner. Privat verkar han inte stå ut med sina medmänniskor. Tidvis har han beskrivits som rent folkilsk. Men i musiken brinner en desperat, nästan diabolisk vilja att nå fram. När han är som allra angelägnast, när han vill som allra mest, då förlorar han sig så djupt i låtarnas innehåll att han till slut hamnar i trans och rabblar en och samma fras om och om igen, som talade han i tungor. Allt för att vi ska förstå. För att att vi ska känna likadant. För att vi ska vara med honom i hans saknad, i hans sorg, i hans kärlek, i hans heliga men komplicerade tro på Gud och i hans omöjliga längtan efter barndomens Hynford street och en tid när flickorna log och Fats Domino sjöng på radion. Bitvis känns det faktisk som att farbrorn, 55 år nästa sommar, med darrande hand sträcker ut sitt pulserande, trasiga hjärta genom högtalarna och ber oss hela det. Sen må det vara hänt att Morrison själv, i de mycket få intervjuer han gjort, säger att han bara gör sitt jobb och inte alls exponerar sina egna känslor. Det räcker att ha hört en enda minut från en enda skiva, vilken som helst, för att förstå att det omöjligen kan vara sant. Unikt nog har ju Van The Man hållit samma nerv vid liv under hela karriären, från de första r’n’b-utbrotten med Them för 1964 till ”Back on top” från i våras Han hade en exceptionell topp i skarven mellan sjuttio- och sextiotal, med den rent metafysiska ”Astral weeks” som särskilt fett utropstecken, och han hade en svacka under åttiotalet, men i princip går det att hitta magiska ögonblick i varje kapitel av Van Morrisons själfulla historia. Då har man gjort rätt för namnet Mannen.
|
|
Astral weeks (1968)