|
|
|
|
|
Gör verkligheten lika nytänkande som reklamen
”En färgad man, han kanske är indier eller puertorican, går på en gata i storstadsmiljö. Han ser skön ut och när det ramlar ner målarfärgsburkar från himlen missar han precis att få dem på sig (som genom magi). När andra människor skymtar förbi verkar de komma från Italien, Colombia och Eritrea. I slutet av filmen ser man en svart mamma och hennes barn öppna en bil och stiga in i den.” Det här är en reklamfilm för Volvo och det är strålande att man slipper såpbubbleomringade Toyotabilar och tjommar som karaokesjunger till ”Moviestar” i Nissanbilar och vad skönt att hela filmen inte är invaderad av blonda arier som det brukar vara när det är något helylle och svenskt som ska lanseras. Tråkigt nog har jag märkt att reaktionerna inte blir som man hoppas: ”Wow, jag köper den här. Pengar är inget som helst problem”, utan snarare ”Hmm, undrar vilken marknad den här filmen riktar sig till?” Kanske beror reaktionerna på att svenskar inte kan identifiera sig som storstadsmänniskor, vi har ju blivit indoktrinerade att vi är folket från de små, röda stugorna på landet.
Jag tror bara att vi har blivit cyniska - ut i fingerspetsarna. Så fort man ser något kommersiellt börjar man analysera: ”Vilken är målgruppen?”, ”Vad ska det här säga mig?”, ”Vad är det för känsla de vill utstråla?” och så vidare. Samma frågor som reklamarna ställer sig, men när de försöker lura oss, genomskådar vi allt. Volvos film vill (tror jag) få oss att förstå att kör man Volvo kan man tryggt gå vidare i livet, det spelar ingen roll att man är svart och bor i slumkvarteren. Det finns säkert stöldlarm på bilen. Volvo kanske dessutom har någon extra bra belåningdeal nu, så att faktiskt inte bara rika arier har råd med att köpa bilen. Volvo - en bil för alla helt enkelt. Det är bra att en hel uppväxt av reklamlektioner har fungerat, men nu börjar vår cyniska attityd smitta av sig på verkligheten också: En kille säger ”Hej, jag heter Bo”. Jag undrar genast vad han vill mig, varför han säger som han gör och vad han vill sälja på mig med det där leendet. Men eftersom jag har sett hans sätt förut går det bort, jag vet redan att hans nästa mening är: Och du har vackra ögon. Kan man få be om lite nytänkande i verkligheten också, tack. Jag minns när man gick på bio eller läste en bok eller tittade på tv för att slippa undan sitt egna inskränkta lilla liv ett tag. Verklighetsflykt hette det då. Men det var länge sen. Nu är det precis tvärtom. |
|
