|
|
|
|
|
En svindlande stor själ Gram Parsons Gram Parsons förenade lantlig country med den elektroniska rockens nerv.
Sex elektriska strängar och noll respekt för konventionerna. Mer behövde inte Jimi Hendrix för att skapa rockhistoria. Han hade ärvt Hank Williams själ. På annat sätt går det inte att förklara den hypnotiserande magin i de banbrytande korsningar av country och rock’n’roll-ängeln Gram Parsons lämnade efter sig. ”Lämnade efter sig” är tyvärr ett i alla avseenden adekvat uttryck. Gram Parsons dog redan vid 27 års ålder och medan han levde var det bara Keith Richards, Chris Hillman och några få till som förstod hans storhet. Men den blyge, katastrofalt självdestruktive sydstatsynglingens betydelse har ändå blivit enorm. Hela sjuttioalets countryrock-rörelse, med The Eagles i spetsen, vilade till exempel helt på arvet efter Parsons. Detsamma gäller dagens ny-country Utan Gram hade såna som Wilco, Son Volt, Jayhawks och Handsome Family helt enkelt inte existerat. För det var Gram Parsons som kom på den nydanande idén att förena countrymusikens mjukt lantliga själ med den elektriska rockens nerv. Han gjorde det dessutom med en känsla och en lyhördhet som indikerar översinnliga egenskaper På nåt sätt var Hank Williams själ inblandad... Bakom experimenten låg en vision om något Parsons kallade soul country cosmic american music. Den drev rikemanssonen från den stund han lämnade det dukade bordet hemma i Florida och började i The Shilos, under åren med The International Submarine Band, under det korta inhoppet i The Byrds och inte minst när han ledde fantastiska Flying Burrito Brothers. Men först på de två soloalbum som avslutade karriären lyckades han till fullo förverkliga sin musikaliska dröm. De heter ”G.P” och ”Grevious angel” (inspelad med Elvis odödliga liveband) och står fortfarande ut som två av sjuttiotalets största skivor, så stora och rika i anden att det lyser om människor som lyssnar på dem tillräckligt länge. Bara rösten, den bräckliga, innerliga rösten, kan sätta naturlagarna i gungning. Särskilt när den tvinnas ihop med den där tunna kvinnliga stämman som bildar fond i merparten av sångerna. Den tillhör Emmylou Harris - en då okänd sångerska Parsons upptäckte i South Carolina. - Gram lärde mig allt jag kan. Han tände ljuset i mitt liv, har den nu världsberömda countrystjärnan berättat. Tyvärr släckte han sitt eget ljus i förtid, passionerat hängiven de destruktiva delarna av rockmyten som han var. Det är svindlande att försöka förställa sig vad denne store själ kunnat åstadkomma om han fått leva vidare.
|
|
Grevios angel (1974,postumt)