|
|
|
|
|
Med gitarren som vapen Jimi Hendrix bröt alla musikaliska regler och lirade skiten ur en hel popvärld.
Sex elektriska strängar och noll respekt för konventionerna. Mer behövde inte Jimi Hendrix för att skapa rockhistoria. Hösten 1966 släpptes ”Hey Joe”, den första singeln med Jimi Hendrix Experience, och sedan blev popvärlden aldrig sig lik. Jimi Hendrix, 24-åring från Seattle, hade spelat gitarr i halva sitt liv, turnerat med namn som Little Richard, Solomon Burke och Isley Brothers och nu lockats över till England för att göra solokarriär på en scen där elektrisk blues var grejen för dagen. Men ”Hey Joe” var inte blues. Den var mer. Nog bottnade Hendrix i blues, men uppbackad av rockskolade basisten Noel Redding och jazztrummisen Mitch Mitchell gjorde han sitt bästa för att rasera så många musikaliska regelverk som möjligt. Inte minst det som skilde på svart och vitt. Och gitarren var hans vapen. Den vänsterhänte strängbändaren lockade riff och melodier så glödgat elektriska och kusligt förvridna ur sin felvända Stratocaster att en hel popvärld, inklusive kräsna kollegor som John Lennon och Eric Clapton, tappade hakan. Med för tidenya grepp som fuzz- och wawah-pedaler och ohejdad rundgång fick han gitarren att både gny och vråla. Stilen var knivskarpt personlig. Hendrix hade en naturlig känsla för dramaturgi mitt i allt det spontana och improvisatoriska, och kunde således sträcka ut en ”Voodoo chile” eller en ”Purple haze” i både nio och tolv minuter utan att bli tråkig. Vad många glömmer är Hendrix betydelse som sångare. Rösten är precis lika karakteristisk som hans gitarrspel. Fylld av en smärta som imponerade på självaste John Lee Hooker och en besatthet som inte står en soulshooter som Otis Redding långt efter. Lyssna bara på ”Fire”. Raden ”let me stand next to your fire” föddes när en huttrande Hendrix stod och värmde sig vid en öppen spis, men tankarna går onekligen åt helt andra håll. I slutet av den alltför korta karriären, när Hendrix återvänt till USA, splittrat Experience och bildat Band of Gypsies med de svarta musikerna Buddy Miles och Billy Cox, gled musiken också över i ett mer soulmättat, bandinriktat och groove-orienterat sound. På livealbumet ”Band of Gypsies” hörs ansatser till den revolutionerande funkstil som sedan skulle förädlas av Sly Stone. Jimi Hendrix levde som han lät. Bara fyra år efter ”Hey Joe” dog han, kvävd av sina egna spyor efter en olycksalig mix av vin, narkotika och sömntabletter. Och han lämnade livet precis som han brukade lämna scenen. Mitt i skapandet, mitt i extasen, med rundgången ännu tjutande ur förstärkaren. Nya rockband lär hålla tonen vid liv långt in i 2000-talet.
|
|
