|
|
|
|
|
– Jag hatade mig själv Tore S Börjesson träffade Thomas Di Leva och pratade om ganska jordnära saker och händelser
Aum... Aum... Aum... Aum... Aum... Aum... Det centrala mantrat inom hinduismen. En symbol för det heliga. En hjälp för tanken i meditationen. – Grunden för alla mantran... Skapelsens vibration... Som har skapat allt, minsta lilla löv, varje cell, varje sten och träd, aum vibrerar i luften, säger Di Leva, som bär det skrivet i sanskrit på ett silversmycke runt halsen. Det bryter av snyggt mot hans guldfärgade ögonskugga. Också kläderna kontrasterar mot varandra. Han parar en lila kaftan med en jacka av ljust läder och fårpäls. Orienten möter glamrocken. Di Leva dricker te. Vi sitter i en trädgård på ett berg. Fåglarna sjunger. Det är vår i luften och sommar i solen. Inte en dag för tidigt, tycker mannen framför mig, som under vinterhalvåret antingen flyr landet, nu senast var han i LA och på Hawaii, eller, om han är hemma, alltid skyddar sig mot kylan med långkalsonger. – Absolut. Man måste ju vara rädd om klenoderna, hehehehehe... Dagen före intervjun berättar jag för en vän att jag ska träffa Di Leva. Vännen jobbar inom ett serviceyrke och stöter ofta på offentliga personer, allt från regeringsmedlemmar till popstjärnor. – Många av dem är självgoda. Nedlåtande. Visar ingen respekt. Di Leva är annorlunda, den trevligaste av dem alla, han ser dig i ögonen, besvarar ett leende och säger tack... – Jag är den jag är, säger Di Leva. 
Folk lyssnar till dig och beundrar dig. Du har stor makt. Makt korrumperar och kan lätt missbrukas.– Naturligtvis är det så. Men mitt hjärta förhindrar det. Jag är så mycket i mitt hjärta och följer bara mitt hjärta. Gör man det kommer man alltid rätt, för hjärtat blir inspirerat, hjärtat tänker alltid på mötet och på kärleken och på alltings utveckling...
Men det finns en grundläggande ojämlikhet. Du där uppe på scen. Tusentals där nere som dyrkar dig.– De som står där nere, de känner att: Wow, nu flyger jag också, jag är också värd nåt, alla möjligheter är öppna, jag behöver inte lyda, jag bestämmer själv över mitt liv så länge jag inte skadar nån annan. Det är det som är uppmaningen, det blir en jämlikhet, oavsett om du är stjärna eller en av dem på marken.
Det du gör är för mig nåt högre än vad en rörmokare gör, är det en föraktfull och snobbig attityd?– Vi står tillsammans men på olika ställen, det måste man acceptera, det är ju inget fel att bli inspirerad av andra, vad vore det för ett samhälle där inte det accepterades? Den formen av jämlikhet tror jag inte på. Det vore en sorts fascism.
Nämn nån som inspirerat dig?– Charlie Chaplin. En stor humanist. Hans filmer handlar alltid om den lilla människans kamp för kärlek och rätten till värdighet. Han är ett helgon. Jag kom i kontakt med honom som barn och han kommer fortfarande till mig. Jag har mycket kontakt med honom, på många plan, hehehehe...
Du har kallat dig ”ett barn av punken”. Men det hörs inte, vare sig i musik eller text, jag menar ”Skjut en snut!” känns långt borta.– Våldsattityderna fanns från början inte i punken. De kom till bara nåt år efter att det hade börjat. Men grundattityden var den här: vi kan göra nåt tillsammans, vi behöver inte rätta in oss i ledet. I stället för att stå på barrikaderna och försöka bryta ner det vi inte gillade vände vi samhället och dess konventioner ryggen och skapade ett livskraftigt alternativ. Jag vet. Jag var där.
OK, men Ebba Grön, Clash, Sex Pistols. De förde otvivelaktigt fram ett aggressivt budskap, kamp, konfrontation.– De är fantastiska och stod för en bra aggressivitet, som gav folk ett frö, en frizon eller en oas, här får vi finnas, liksom, men vad har det lett till? Det har inte lett till nånting i dag. Man måste gå vidare. Jag har gjort det.
Är du Di Leva dygnet runt? Eller är det bara en figur, en mask för offentligheten?– Jag är Di Leva dygnet runt, absolut.
Du tillhör ingen och alla religioner, har du sagt, men på mig låter du mest som en hindu?– Mycket av min logik är hämtad från de vediska skrifterna, de är urkunderna, alla andra skrifter har kommit därur.
Vad är kärnan i ditt budskap?– Det viktigaste är att kärleken utvecklas på jorden, det finns inget som gör mig gladare än att se människor glada. Vi måste hitta glädjekällan i oss själva, vi är ju ren glädje, egentligen, bara att vi finns är ett mirakel, vi ska fira att vi är här, vi kan göra vad vi vill... Som John Lennon sa: ”Det finns inga problem, bara lösningar.” Vi har valt den här lösningen just nu, men jag vet att vi i framtiden har ännu bättre lösningar.
Vilka då?– Behöver jag konkretisera det? Då styr jag kanske för mycket...
Vilket förhållningssätt bör man ha till livet?– Ett yogiskt förhållningssätt, att behandla alla lika, att förbli opartisk, att se att en hög jord och en hög guld är samma sak.
Många upplever att de har fullt upp med att jaga ihop till brödfödan, att de saknar tid till eftertanke, att de inte kan kosta på sig att följa sina hjärtan...– Tänker man så blir det så. Tänker man på ett annat sätt blir det så. Beror på vad man värderar, om man värderar social trygghet högst, ja, då måste man spela det spelet, men man kan också välja att livet är ett mirakel, att kärleken finns, det finns alltid ett val...
En ensamstående trebarnsmamma med ett låglöneyrke. Vad har hon för val?– Även där finns ett val, trots att situationen är svår och hon har trasslat in sitt liv, eller blivit intrasslad av omständigheterna. Hon kan välja att se den fantastiska gåva barnen är, gåvor från himlen... Låt oss följa barnen, de är otroliga förebilder. De ska inte ses som en börda, de är våra kamrater och jämlikar.
Du delar Stephen Stills filosofi: ”If you can’t be with the one you love, love the one you’re with...”.– Ja. En otroligt bra låt förresten, lyssnade på den i går, i en version med Isley Brothers.
Men att finna glädjen i den situation man befinner sig i. Är inte det ett accepterande av status quo?– Nej. Det är snarare materialismen som främjar det, att hela tiden slåss för att behålla det man har. Det är ett fängelse för människan. Ett hinder för mötet. Gemenskapen är ju viktigast. Som när Palme sköts 1986, det blev en enorm samhörighet i sorgen, hela folket kom tillsammans. På samma sätt ska vi göra fantastiskt roliga saker ihop. Fira. Den samhörigheten är ju så lätt att nå. Det ska vi verka för. Det gör vi genom att i alla situationer sätta kärleken främst, att älska sin nästa så som sig själv...
Om min nästa är en ond person eller idiot. Varför ska jag älska honom som mig själv och mina vänner?– Även en människa som begått hemska handlingar kan vi möta med kärlek. För att öppna hans eller hennes hjärta. Det är inte lätt, det är nåt vi alla måste öva oss på.
Om du suttit i ett rum med Hitler 1941 och i fickan haft en laddad pistol, hade det inte varit bättre att skjuta honom i stället för att predika kärlek?– Beror på dagen... Och allting. Men man måste också se det så här, han var bara en symbol för tidsandan, för vad alla människor på den tiden hade inom sig, en symbol för deras rädsla, för deras trygghetsbehov: ”Det är vi som är landet. Det är vi som är familjen. Men se på dem. Vad bra de har det! Varför har de det så bra?” Hitler var en stark personlighet, delade känslorna och utnyttjade dem. Han kom som en utlösare av karma, av allt det svarta, av förföljelsen av judar och zigenare, ja, av alla som stod utanför samhället.
Jo, men genom att ta ett liv hade du kunnat rädda miljoner andra.– Visst. Du har rätt på ett sätt. Han var en antikrist. Men du söker en enkel lösning på en svår fråga. En väldigt amerikansk lösning, som är mycket populär i dag, som man ska akta sig för. För jag kan lova dig en sak, hade det inte varit Hitler hade det varit nån annan. Tidsandan var sådan.
Tillbaka till musiken, jag hör ofta ett eko av David Bowie i dina verk. Vad har han betytt för dig?– Han var en guide, nån att betrakta världen igenom, han såg saker som andra inte såg och var den ende jag kunde ty mig till när jag var tolv–tretton år. Jag hade ingen guru att gå till, Bowie fick bli min guru. Han har förändrat många människors liv och betytt mycket för västvärldens kultur.
På din låt ”Kom till mig” kan man till och med höra en påverkan från ”Loving the alien”, ett spår från Bowies mest utskällda lp, ”Tonight”.– Ja, men det är ju en otroligt bra låt. Och ”Tonight” som låt är också fantastisk, när Iggy Pop gör den. Det finns förresten mycket Iggy Pop i Di Leva.
Det är svårt att förknippa dig med ”Search and destroy”...– Nej, inte alls, jag sysslar också med search and destroy. Jag förintar mentala uppfattningar av typen: Så här måste det vara! Rätta in er i ledet! Jag befriar människor från systemtänkande. Di Leva säger: allt kan hända, Allt är möjligt.
Roxy Music...– Jag älskar Roxy Music. ”Avalon” är en klassiker, bra ljudbild och en otrolig själ i Bryan Ferrys sång. Mycket av det man i dag kallar soul är bara en genre, vissa klichéer som gör att det blir soul. Det finns mycket musik som är soul utan att man kallar det för det. Som Roxy Music i sina bästa stunder.
I regel hämtar artister inspiration ur smärtan, deras musik är en besvärjelse av lidandet, i bluesen har vi en hel genre som sysslar med det...– Det är häftigt. Jag gillar blues, det är juste. Bra att det finns. Men det behöver inte späs på.
Ja, du är raka motsatsen. Kan inte komma på nån artist där glädjebudskapet dominerar så starkt som hos dig. Lidandet finns där, men är helt underordnat glädjen.– Det är ett förhållningssätt. Visst, jag ser en himla massa lidande, men fokuserar inte på det, vill inte leda människorna in i det, så att de bara kan identifiera sig med det. Jag vill istället transcendera det... Att okej, det är så här, smärtan finns, men det finns ett ljus, vi finns här och det är möjligt att nå bortom lidandet, om vi bara kan fånga nuet. Det är utmaningen. Jag tycker inte om att konst och kultur i så hög grad baseras på rädsla, det vill jag ändra på.
Det fanns en period när du sa dig vara mobbad av halva svenska folket. Alla kan inte ta till sig ditt glädjebudskap. Det provocerar...– Visst är det så. Men det handlar om avundsjuka, det är ett stort hinder för dessa människor och det är bra att jag belyser det. Jag vill inte bli mobbad, men jag kan ta det, slå er trötta...
Ibland kan jag känna att ditt budskap blir för allmänt hållet och därför vagt: ”Vi har bara varandra”, ”Everyone is Jesus”... Som att stirra på dekaler på en bils bakruta...– Det är konkret. Jag lever ju i enlighet med det, framför det. Droppen urholkar stenen. Det är ett evigt perspektiv. Det räcker inte att lyssna och läsa, du måste prova det i ditt liv, allt går inte att förklara intellektuellt. Di Leva är ett mysterium, hehehehehehe, så ska man svara.
Men du kanske kunde landa från rymden lite oftare, nagla fast en situation och skärskåda känslor i ett mellanmänskligt istället för ett kosmiskt och evigt perspektiv?– Jag går ibland ner till jorden. Jag kan det också... Låten ”Svarta pärlan från London” är ett exempel. Åh jag såg dig här i Brick Factory men var är du nu Det skvallras om Billy och dig fastän du sa jag ska befria dig Säg har du glömt att du är, du är kär? Min svarta pärla i London som jag älskar med och dansar mig till ro Ooh ooh ooh ooh (”Svarta pärlan i London”)
Vem är hon?– Det började med att hon satt i Dubai och såg videon till ”Naked number one” på MTV Asia. Det fick henne att vallfärda till Stockholm. Här gick hon omkring i tre dar och frågade var jag bodde och så. Till slut hittade hon fram till min dörr. När jag öppnade svimmade hon...
Är det inte skrämmande ha ett sånt starkt inflytande?– Nej, om det betyder mycket för människor att jag betyder mycket för dem så betyder det mycket för mig. Det är ju roligt, jag menar, så länge det känns sunt, att det blir en bra upplevelse för bägge parter, det är aldrig fel att inspirera, kan jag ta loss lite karma från någons axlar hjälper jag gärna till.
Vad hände sen?– Vi brukade träffas väldigt mycket på mina resor ute i världen: i New York, Dubai, London och så där... Om vi hade ett förhållande vill jag låta vara osagt.
Det sägs att du är en jävel på kvinnor.– Jag gillar det. Det är ett bra rykte att ha, Don Juan, hehehehe...
Lång eller kort karriär. Spelar ingen roll. Det brukar vara två–tre album som säkerställer en artists position i rockhistorien. Resten spelar liten eller ingen roll. Håller du med?– Det var där stjärnan föddes men sen strålar stjärnan genom en livstid beroende på hur viktig den var i födsloögonblicket. Hur pass viktig den var för världen... Det är en nåd att finnas, att värma sig i det ljuset...
Nu sammanfattar du 15 år av din karriär på ”För Sverige i rymden”. Har du dina centrala album bakom dig?– Många har vant sig vid mig. Det är inte längre: Wow! Men de hänger på i alla fall, för att det jag gör är viktigt. Jag menar, även om ”Vem ska jag tro på?” förändrade väldigt mycket i svenskt popliv när den kom, så är det så på konserter idag, att en av de mest betydelsefulla låtarna är ”Everyone is Jesus”. Alla sjunger med och pogar. Den kom 1994... De låtarna kommer med jämna mellanrum.
”Everyone is Jesus”. Även Sadam Hussein och Milosevic?– Ja, de vet bara inte om det. Men Gud förlåter dem ”ty de veta icke vad de gör”, hehehehe...
Vad betyder Gunnar Ekelöf för dig? Jag känner igen tankegångar hos dig i vad han skrev: ”Du är instängd här tills du kan blunda och se”, är ett sånt exempel.– Texterna på albumet ”Rymdblomma” var starkt påverkade av honom. En otroligt stor poet, helt enorm... Alla bör ha hans samlade dikter hemma, han öppnar portar och man fattar: Oj, där var det stängt, det här visste jag inte innan jag läste de här raderna.
Har du hatat nån gång?– Jag har hatat. Hatat mig själv... Men jag vill inte slösa min energi på sånt, jag har verkligen gjort den erfarenheten... När jag var punkare hatade jag ju etablissemanget. Att det var som det var... Här har vi en ung människa som måste stiga upp klockan sju och jobba fast den inte vill det. Många unga känner så, att de inte vill vara med. De vill inte gå upp till ett jobb de inte vill gå till. De hatar det och det är ett sunt hat.
”Jag tänker inte ta ett jobb eller se nån som går till sitt”, som Bruno K Öijer skriver.– Bruno K är otrolig, tänk att vi har en sån poet i våra marker, ge honom guld!
Finns det ett avgörande ögonblick när du, så att säga, blev Di Leva?– Jag älskade bildkonst, hade Leonardo da Vinci som idol, och en dag i skolan när jag var 14 år så började jag fundera: da Vinci, Chaplin, Picasso... Och jag fick ingivelsen: jag ska heta Di Leva. Min mammas flicknamn. Jag började signera mina teckningar med det. Jag blev naturligtvis retad i skolan men uthärdade. Sen dess har det varit mitt namn.
Har dina föräldrar nån gång ställt sig frågande till din utveckling?– De var allvarligt fundersamma. Vi hade våra duster. De ville att jag skulle läsa till musiklärare, men jag vägrade gå i skola, jag har bara nioårig grundskola och kan ingenting... Ändå gör jag allt! Det handlade om deras rädsla, men jag förstod inte det då. De ville bara väl och har alltid varit med mig sen jag bevisade att jag kunde leva mitt hjärtas dröm. De kommer på konserterna och är med och väljer vilka låtar jag ska släppa på singel, till exempel min nya: ”Miraklet”.
Så skivbolagsjätten Warner får rätta sig efter mamma och pappa?– Ja. |
|
