|
|
|
|
|
Mer vänner än fiender Jessica Folcker, Dede och Sadie pratar om konkurrensen och vänskapen
– Men vi är inte konkurrenter. – Vi ser inte på varandra på det sättet, säger de samstämmigt. – Visst, konkurrens finns ju överallt, förtydligar Sadie. Men man väljer ju inte ut någon. Man tycker bara att det är bra om det går bra för någon av oss. Det betyder att folk kanske kan ta till sig en annan skiva. – Men visst blir man lite irriterad när det kommer såna här one hit-wonders, säger Jessica. Här har man kämpat i två år med albumet så kommer det nån låt. – Om låten är bra är det okej, men om det är en skitlåt. – Ja, Venga Boys, typ. Började som körsångerska Sedan är de igång igen. Egentligen är det inte så konstigt kanske att deras band sträcker sig långt tillbaka i tiden. De kommer från likartade bakgrunder. Jessica började som körsångerska åt Ace of Base, E-Type och Dr Alban. Dede dansade bakom samme Alban, Melodie MC, Rob’n’Raz och Culture Beat och Sadie svettades bakom bland andra Leila K, Ace of Base och Clubland. – Det är nog tio år sedan vi lärde känna varandra, säger Jessica. – Ja, vi hade en dansgrupp tillsammans, säger Sadie. Det var helt opretentiöst. Alltid i sista minuten. Vi visste aldrig ens vilka scenkläder vi skulle ha på oss. – Vi hade också en grupp ihop en gång i tiden. Vendira hette vi, säger Jessica och pekar på Dede. Jag har några singlar kvar som jag hittade häromdagen. Jag vägrar visa dem för någon. Ta åt sig personligen Jessica har precis sålt guld av sin debut-cd ”Jessica”, Dede har precis släppt sitt andra album, ”Metaphors” precis som Sadie med nya ”All or nothing”. Men att ta klivet ut i rampljuset som soloartist innebär också en större press. – I bakgrunden kunde man stå ganska tryggt. Nu kan man inte skjuta över ansvaret, säger Sadie. Om en publik började bua förut behövde inte jag ta åt mig personligen för det var inte jag som var artisten. Nu är det jag som är jag själv som står där. ”Ända bara lilla jag” Att de alla har ett fördelaktigt yttre är inte alltid heller enbart till fördel. – Det svåraste är att få respekt, säger Sadie som arbetat som reklammodell. Att folk erkänner en som artist. Inte som dansare. Eller modell. Folk drar paralleller, ”Ah, det är därför hon fick kontrakt”. Men vi har fått slita medan andra kanske skickat in en demotejp och fått kontrakt direkt. – Bara för att man synts och visat ansiktet på annat håll.Ursäkta, men jag har jobbat som servitris. Jag har gått på musikskola, säger Jessica som deltog i en Fröken-Sverige tävling. Men nu har många års hårt arbete äntligen börjat bära frukt. Och med den genomslagskraft svensk popmusik fått på 90-talet innebär det nästan en given utlandslansering. – Min första skiva sålde över 100 000 i Japan, säger Dede. Jag grät när jag fick höra det. Jag hade räknat med typ 5 000. Men sen när jag kom dit och fick guldskivan fattade jag hur stort det var. Men man är ju inte van vid sån uppståndelse. Man är ju ändå bara ”lilla jag” som åker tunnelbana här hemma. Fullspäckat schema En ironi i sammanhanget är också att när de väl fått sitt genombrott hinner de inte ens njuta av det. Schemat är minst sagt hektiskt. – Man har ingen talan, säger Dede. När jag kom till Japan första gången skulle jag sjunga i ett tv-program med miljontals tittare. Samma dag jag kom fick jag ett papper med en låt jag skulle lära mig. En japansk låt! Inte ens min egen. Mitt schema var fullspäckat från åtta på morgonen till tio på kvällen. Jag fick panik. När ska jag hinna lära mig den här låten? Jag satt hela natten och pluggade in låten. Jag försökte få en annan låt, men då sa dom: ”If you don’t do this you will destroy for all future Sony-artists.” Kul att ha det på samvetet. |
|
Lika som bär. Nä, kanske inte och inte systrar på riktigt men Jessica Folcker, Dede och Sadie har i alla fall känt varandra tio år.