|
|
|
|
|
Från vaggan
Några timmar senare var dottern Charlotte född. Det var en måndag. Måndagen den sjunde oktober 1974. Klockan var halv tre på eftermiddagen. Maken Berth var på jobbet. Så det kan man ju lätt förstå, att Monica blev en smula stirrig där hon stod och bakade sockerkaka hemma i huset i Hovmantorp. Det var knappt att hon i upphetsningen hittade telefonnumret till Berths jobb. Kvart i åtta på kvällen kom Charlotte till världen på Växjö lasarett. Längd: 49 centimeter. Vikt:3 050 gram. – Det gick snabbt, jag hade inga långa och svåra smärtor, säger Monica. Charlottes dragning till musiken gjorde sig snart påmind. Som riktigt liten ville hon inte höra godnattsaga. Hellre en bra låt. Ovanför sängen hängde en affisch med ett urval barnvisor, Charlotte pekade på den hon ville ha framförd och mamma sjöng. Bra, dessutom. Musiken i arv Det finns all anledning att tro att rösten är ett genetiskt arv från Monica. Det var i alla fall ingen som tycktes njuta särskilt mycket av att lyssna till Berth, när han, som han så ofta gjorde på lediga stunder, satte sig att sjunga och spela synth. Monica antyder att maken är tondöv. – Han kunde spela efter noter men hörde inte om han spelade fel, säger hon.
– Ofta bad man: ”Snälla pappa, sjung inte, spela istället!” Monica, däremot, hade till och med uppträtt inför betalande publik. Inte på nån högre nivå men i alla fall; hon sjöng och spelade gitarr och framförde egna tolkningar av dåtidens slagdängor, till exempel låtar ur Sven-Ingvars repertoar. Det ligger i blodet på den sidan släkten. Hennes morbror, Allan Henriksson, var halvprofessionell dragspelare och åkte runt i folkparkerna. Men det var den tondöve Berth som brann för musiken. I synnerhet The Beatles. Som grabb låg han och mixtrade med radioapparater för att få in Radio Luxemburg. På den tiden det bästa sättet att ha koll på vad som hände i popvärlden. Han kunde lyssna till långt in på nätterna med högtalaren gömd under huvudkudden. När han anade att Charlotte bar på den talang han själv saknade engagerade han sig till 100 procent. – Han tjatade jättemycket, oj, oj, oj, det är sånt jag kommer ihåg jätteväl idag, dessa gräl de två hade, säger Kina. – Jag hade en regel: en kvart om dagen, då var hon liten och det handlade om orgeln, senare hade jag samma regel för gitarren, det var tungt att behöva göra den där kvarten när lekkamraterna sprang förbi ute på gatan, men i regel vann jag diskussionerna, säger Berth, som inte var ett dugg mindre engagerad i Kina. – Pappa tvingade mig att börja spela dragspel. Jag fick sitta i en äcklig källarlokal med nån gubbe som sa: ”Ja men det här går ju bra”, säger hon.
I vardagsrummet står orgeln. Det instrument Charlotte försökte lära sig bemästra redan innan hon började skolan. Ingen enkel uppgift. Hon var tvungen att trampa på en låda som i sin tur tryckte ner pedalerna hennes ben var för korta att nå ner till. I ett hörn nere i källarvåningen står två elgitarrer, en elbas och två akustiska gitarrer, den ena av märket Bjarton. Charlottes första gitarr. – Hon var bara åtta år när vi köpte den, säger Berth. – Det var mycket, ja, ett tag nästan uteslutande gitarr. Senare gav hon till och med lektioner åt andra. När hon var runt 10 började hon hos sångpedagogen Sylvia Bang Borenberg i Ingelstad, hon satte upp operor som Charlotte var med i, säger Monica. Karriärstart vid 13 Flickrummet är i stort sett orört. På väggarna hänger affischer på tre av de dansband Charlotte sjungit i: Kendix, Anders Engbergs och Wizex. Bengt-Ingvars syns inte till. Men det var där karriären började. Berth hörde en dag på radion att orkestern var i behov av en vokalist och ringde och sökte jobbet åt sin dotter. Märtha Gustavsson, Charlottes lärare på Kvarndammsskolan i Hovmantorp, har säkert rätt när hon säger om sin elev: – Hon har valt rätt föräldrar. De har hela tiden hjälpt och pushat och varit intresserade. Kapellmästaren i Bengt-Ingvars hette Åge Appeltoft. Han var runt 60. Charlotte bara 13. Vid sidan av dansbandets engagemang på helgerna kunde de ofta uppträda som duo. Ibland på bröllop, ibland på privata fester eller sjukhem. Åge höll i dragspelet och satte på maskinen med förinspelat komp. Charlotte sjöng och spelade gitarr.
Det här var ju år då listorna dominerades av namn som U2, Guns’n’Roses, Michael Jackson, Madonna, Sinéad O’Connor... Kort sagt: rätt många mil bort från Åge med dragspelet. – Charlotte kunde ibland tycka att han var lite töntig, det har hon sagt nån gång nu på senare tid, men det var aldrig fråga om att, till exempel, hellre gå på fest än att åka ut och spela. Jag minns en gång när det stod mellan konfirmationslägret och en spelning med Åge, vi hade mycket diskussioner om det i familjen, men hon slapp, hon valde musiken, säger Monica. Så har det varit ända från början. Först musiken. Sen ingenting... Hans Möller, kantorn i Hovmantorps kyrka och den som höll i kyrkokören Charlotte kom till som åttaåring, säger: – Hon var alltid målmedveten. Ödmjuk inför uppgiften. Lätt att jobba med. Och framgången har inte vuxit henne över huvudet. Fortfarande sjunger hon här i kyrkan varje julotta. En tradition jag hoppas ska leva vidare. När hon inte musicerade i organiserad form lekte hon musik. |
|
Hovmantorp ligger 2,5 mil från Växjö och har 3 161 invånare. Sandviks Glasbruk, som gör glas åt Orrefors, är ortens största arbetsgivare med 170 anställda. Till höger barndomshemmet, föräldrarna och flickrummet. 
