|
|
|
| ÅRHUNDRADETS 50 BÄSTA ARTISTER |
The Band på den gamla goda tiden.
|
|
The Band - the band
Kanadensiska The Band blev verkligen the band när de blev The Band 1968
 Lyssna på The Band
 Så laddar du hem Realplayer
Ljudet innehåller: En mix av låtarna "The weight", "Up on cripple creek", "The night they drove old dixie down".
The Bands bästa plattor:
Music from Big Pink (1968)
The Band (1969)
Moondog matinée (1973)
Rock of ages (1972)
Stage fright (1970)
Vilken är århundradets artist?
Tyck till själv.
|
Det finns två sätt att lära sig förstå Amerika.
Antingen åker man dit. Eller också sätter man på en skiva med The Band.
För trots att de var kanadensare lyckades Robbie Robertson, Rick Danko, Levon Helm, Garth Hudson och Richard Manuel kapsla in hela det mytomspunna landet i sina tidlösa oljemålningar till sånger.
De hade den stora amerikanska musiktraditionen i blodet och spelade både blues, rock, soul, country, jazz och folkmusik med mästerlig känsla och precision.
Och i sina riktigt spirituella stunder smälte de samman alltihop till en
alldeles egen, översinnlig form av gospel.
I den fanns Amerika.
Dess själ. Dess psyke. Dess natur och dofter och smaker.
Såna gånger - exempelvis i ”The weight”, ”The night they drove old Dixie down” och ”Up on Cripple Creek” - var The Band verkligen The Band.
Men de reste en lång väg innan de vågade ta det milt uttryckt anspråksfulla namnet i bruk. The Bands historia är lång och snårig.
Medlemmarna möttes redan i slutet av femtiotalet, som evigt turnerande kompmusiker åt ruffige rockern Ronnie Hawkins.
Det var under de ändlösa resorna över den nordamerikanska kontinenten de blev den sanslöst tajta, organiska musikaliska enhet världen senare lärde känna.
Därefter följde några magra år på egen hand innan kvintetten i mitten av sextiotalet mötte en viss Bob Dylan och blev hans mer eller mindre permanenta husorkester.
Tillsammans gjorde de otaliga turnéer, några betraktade som skandalösa i sin närmast punkiga hårdhet.
Tillsammans bosatte de sig också i Woodstock, på vischan norr om New York, och skapade underjordisk soul. Resultatet blev bland annat den omsusade Dylan-plattan ”Basement tapes”.
Men sin fulla potential nådde The Band först när de började uppträda och ge ut plattor i eget namn.
Det var då de upphöjde sitt frodiga, pulserande sväng till något som tycktes fortplanta sig ur marken de stod på.
Det var då de fick visa att det unikt nog fanns tre lika stora, vita soulsångare i ett och samma band.
Det var då Robertson målade de där fantastiska oljorna och gjorde det långa gitarrsolot inte bara aptitligt utan rent njutbart.
Och det var då Amerika fick sitt soundtrack.
En flygbiljett till USA går om sommaren på minst fem tusen spänn. The Bands ”Music from Big pink” får man för högst 175.
Upplevelsen är densamma.
arkiv The Band
33 av de 50 främsta
Medlemmar: Robbie Robertson (gitarr), Rick Danko (bas och sång), Levon Helm (trummor och sång), Garth Hudson (orgel, dragspel), Richard Manuel (piano, trummor, munspel och sång).
Kort historia: Bildades 1958, som Ronnie Hawkins kompgrupp The Hawks. Uppträdde från 1963 under namnen Canadian Squires och Levon & The Hawks. Kom 1965 i kontakt med Bob Dylan och fanns därefter vid hans sida både i studio och på kontroversiella turnéer. Skivdebuterade i eget namn 1968. Splittrades 1976, efter en avskedskonsert i San Francisco kallad ”The last waltz”. Den gavs också ut som film, regisserad av Martin Scorsese. Alla utom Robertson har deltagit i mer eller mindre lyckade återföreingar.
|
|
|
