|
|
|
|
|
The Smiths är alltid rätt Popgruppen skildrade ensammas utanförskap och gjorde lyckliga lyckligare
En ständig ingrediens i all betydelsefull popmusik är känslan av utanförskap. The Smiths formulerade den bättre än några andra. ”I tried living in the real world/Instead of a shell/But I was bored before I even began” (”Shoplifters of the world unite”) Människor som låter popmusik ta över deras liv gör det i regel av en anledning. De saknar något. De känner sig inte hemma i den värld som erbjuds dem, letar efter en mening och drömmer om något större. Människor som låter popmusik ta över deras liv är sällan alltigenom lyckliga. Musiken stärker dem i sin tro, musiken tar dem med på korta men ack så viktiga inre resor och hintar om det där andra som finns där ute någonstans. Där man inte längre behöver gå runt och känna sig som en marsmänniska. I bästa fall sporrar musiken till att ge sig iväg och leta upp det på riktigt. Människor som låter popmusik ta över deras liv hamnar förr eller senare hos The Smiths. Få grupper har som denna brittiska kvartett lika precist formulerat det utanförskap som unga kännande, tänkande människor alltid brottats med. För det är ju vad det handlar om. Att hitta själsfränder när musiken de spelar på radion inte säger någonting om ens eget liv. Som den excentriske Steven Morrissey så lysande uttrycker det i ”Panic”, The Smiths kanske kändaste låt. Morrissey har varit där själv. Han vågade sjunga ”Heaven knows I’m miserable now” redan på ”A hatful of hollow” för femton år sedan men fortfarande ekar låten från skorrande bandspelare i låsta studentrum. Trots att The Smiths verkade på 80-talet lät de sig aldrig påverkas av några trender utan höll sig benhårt till sin idé om klassisk pop. En idé som handlade minst lika mycket om Morrisseys skarpsynta och ofta högst provokativa texter som om gitarristen Johnny Marrs musik. Marrs låtar var fantastiskt välkonstruerade, snärtiga och lättflytande, uppburna av klockrena, underskönt snidade gitarrmelodier. Musiken talade ofta ett annat språk än texterna och det är till stor del i den laddade kontrasten som bandets storhet ligger. De kan således även göra lyckliga dagar ännu lyckligare. The Smiths splittrades för tolv år sedan. Men titta på gamla gruppbilder och de stilrena skivomslagen, lyssna på ”This charming man” eller ”Bigmouth strikes again” och möt ett popband som fortfarande framstår som ett av världens modernaste.
|
|
The Smiths på den tiden de trivdes ihop.
