|
|
|
|
|
– Heroin är ondskefullt
Yrke: popstjärna. Men det fanns en tid före det. Då hade Brett Anderson ett annat jobb. – Jag städade toaletter. Okej, Mat Osman, Neil Codling, Richard Oakes, Simon Gilbert... De andra... Dem kan man, om än med största svårighet, tänka sig med toaborstar i händerna. Men Brett! Den gröna oliven i dry martinin. Den coola elegansen personifierad. Det känns fel. Som att se Gwyneth Paltrow utfordra grisar. – Vadå? Jag städade toaletter, punkt slut. Man måste leva. Min familj tillhörde inte överklassen. Det var eländigt och fattigt, klipper Brett av. Han växte upp i en hyreslänga i Hayward’s Heath. En inskränkt håla till stad belägen mellan London och Brighton. En av dessa ”nowhere towns” han så gärna sjunger om. Ett ställe som föder drömmar om nåt annat och bättre. En glipa i misären. En plats där livet skimrar. Brett Andersons texter är befolkade av vinddrivna existenser som tar sig dit via olika slags utlevelser: musik, droger, sex, förälskelse... ”Trash” från förra albumet kan ses som fundamentet i Suedes världsbild. Maybe it’s our nowhere towns our nothing places and our cellophane sounds maybe it’s our looseness But we’re trash, you and me We’re litter on the breeze We’re the lovers on the streets Just trash, me and you It’s in everything we do (”Trash”) Den nya singeln ”Electricity” är en syster till den sången. Vi befinner oss fortfarande i ”nowhere towns” men hoppet brinner med svagare låga och kärleken förmår endast ta sig destruktiva uttryck. ”Trash” var berusning. ”Electricity” är dagen efter. We got love that’s cold as stone We got a love from our violent homes We got love and it got no name We kiss our love with lips like pain /.../ We got a love like a violent mind We get our love from white white lines (”Electricity”) Flera texter på det nya albumet har en kärvare grundton. Också musiken har bitvis gått mot ökad kyla. Den är mer elektronisk, maskinell, monoton, har kraftigare beats och är i högre grad än tidigare baserad på riff. Brett Anderson hade det nya soundet ekande i huvudet när han gick in i studion. Prince tveklöst störst Men att höra det för sitt inre, det var en sak, att förverkliga det en annan. – Om det var en kamp... Ja, det kan jag säga. Det tar tid att orientera sig i ett nytt landskap, upptäckte jag. I vårt fall för lång tid... Det ska inte behöva gå tre år mellan albumen. Se på Prince. Han är knäckande. Släpper ifrån sig plattor hela tiden. Och alltid bra grejer. En smula överraskande nämner Brett Anderson den egensinnige amerikanen som en viktig influens till förändringarna i Suedes sound. Visst, moderna elektroniska tongångar har också spelat sin roll. Men det är om Prince han lägger ut texten och blir lyrisk. – De senaste 15 årens största artist. Tveklöst. Okej, han är inte lika fokuserad som på 80-talet. Men det finns ruggigt bra grejer även på hans senare album. Och han är otroligt underskattad som sångare. – Andra sångare jag beundrar... Tja, Scott Walker, Kate Bush, David Bowie... Själv har jag utvecklats. Tidigare hade jag en tendens till ett allt för överspänt uttryck. Som på en del spår på ”Dog man star”. Det har jag slipat bort. Brett Anderson har alltid tvärsäkert sagt att varje album varit Suedes dittills bästa. Nu är han försiktigare. Men inte mycket. Jag frågar om vilken av bandets låtar han i händelse av en katastrof skulle rädda till eftervärlden. Svaret kommer blixtsnabbt. – ”Savoir faire” från den nya plattan! På den har vi lyckats förverkliga det sound jag hade i huvudet, själva essensen av vad jag ville uppnå. Den låter hård och modern. Jag skrev den själv. |
|
