|
|
|
|
|
– Jag är så rädd att dö
Det finns en historia om en hypokondriker som en dag besöker ett bibliotek, där han lånar en tjock bok om de 500 vanligaste sjukdomarna. Ett fatalt misstag, naturligtvis. Men han läser den ändå, med stort intresse, från pärm till pärm. När han till slut, efter mycket ångest, har tagit sig igenom hela tegelstenen inser han att han har symptom på alla sjukdomar i boken (utom möjligtvis kallbrand i foten). Därför beslutar han sig för att göra det enda rätta: donera sig till vetenskapen som ett medicinskt fenomen. Den här anekdoten handlar inte om Martin Svensson. Men den hade kunnat göra det, nästan i alla fall. Sveriges hetaste popstjärna är nämligen en sann hypokondriker, en inbillad sjuk som ständigt hittar cancerknölar över hela kroppen. Inför stora framträdanden blir han extra ängslig, så då får läkarna rycka ut med antibiotika och betablockerare för att han inte ska klappa ihop helt. – Jag är sjuk hela tiden. Det beror nog på att jag är så rädd för att dö. Jag vill vara med länge till eftersom jag älskar livet så mycket, säger Martin. Och tacka fan för det. Han är bara 21 år. Han är en av Sveriges mest populära artister. Han tjänar bra med pengar. Och han är förälskad. Martin är med andra ord själva definitionen på en lyckad människa, i vissas ögon i alla fall. Så otroligt Yeah yeah (wow wow). – Ibland blir folk som träffar mig rädda, inte bokstavligt, men psykologiskt. Det är irriterande att träffa en person som jag eftersom det syns att jag hela tiden vill ha mer. Jag vill ha ett så bra och innehållsrikt liv som möjligt och när man utstrålar det blir folk förbannade eller arga, säger Martin. Trots att han verkligen är lycklig och oftast mår bra, har han obligatoriska livskriser titt som tätt. Plötsligt, från att ha befunnit sig på toppen, dyker han rakt ner i avgrunden och känner sig som världens sämsta människa. Han kan vakna mitt i natten och i ren desperation kasta på sig kläderna, för att i nästa sekund vara ute och gå på stan – med en cigg i mungipan, trots att han egentligen inte röker. – Ibland vill jag bara dö. Det har funnits tillfällen då jag har varit så deprimerad att jag har varit säker på att jag inte skulle överleva. Då har jag fått panikångest och hyperventilerat ... men jag vet att jag är för feg för att ta livet av mig även om jag inte alltid tror det, säger han och fortsätter sin utläggning: – Jag har oerhört höga toppar i livet, då jag är kreativ och kan skapa hur mycket som helst, men sen går jag in i de här depressionerna. Jag är faktiskt lite manodepressiv, men jag behöver inte söka hjälp hos någon läkare för mina problem, berättar han. Inte alltid snäll och glad Om man har följt Martins förhållandevis korta karriär, i musikbranschen och i tidningarna, så har man nog bilden av en ganska oförarglig yngling med blonderat ”surf-rufs” framför sig, en snäll snorunge som skriver låtar om rymdraketer och videofilmer. Många tjejer älskar honom. Många killar tycker att han är en tönt. – Folk får tycka vad de vill om mig, jag tycker bara att det är kul att det pratas om mig. Det är inte viktigt för mig att vara älskad av folk som inte känner mig. Han säger att den mest felaktiga uppfattningen om honom förmodligen är att han jämt är snäll, social och glad. – Ibland kan jag vara riktigt otrevlig mot folk som förtjänar det. Det händer ofta att folk försöker provocera mig, de vill ha bråk. För det mesta struntar jag i dem, men det går inte alltid...  Har du varit i bråk?– O ja, det är inget jag vill gå in på för mycket, men jag har slagits många gånger. Ordentligt också. Jag kan bli för våldsam för mitt eget bästa, för om jag är riktigt förbannad så skiter jag i om killen är två meter lång och grymt muskulös, säger Martin. Så börjar han berätta en historia om när han och Dilba var på lokal för ett tag sedan. Då kom en sån här provokatör fram till Martin och började på bred småländska skrika: ”Rymdraket-Martin... Rymdraket-Martin”. Trots att Martin till en början var trevlig, så vägrade killen att ge upp. Därför kände sig vår popstjärna tvungen att hälla en öl i håret på det irriterande fyllot. Tror ni att det hjälpte? Knappast. – Till slut sa Dilba: ”Du får 500 spänn om du sticker härifrån nu och aldrig kommer tillbaka”. Killen tackade ja till erbjudandet och försvann. När Martin bodde i Varberg var det i alla fall ingen som gav sig på honom för att han var ”Rymdraket-Martin”. Även om han var lite ”punkig, fast utan att vara politisk”, som han själv säger, så var han ganska anonym. – Jag var aldrig en sån här kille som gick på fritidsgårdar och hängde på stan. Jag var ganska mycket för mig själv. Så trivdes jag bäst. Jag hade i och för sig en jättenära vän, Johan. Han och jag hade ett band i flera år, men sedan sprack det när vi var 15 år och han bildade ett nytt band. I samma veva träffade Martin en kille som introducerade honom för David Bowie och sen var Martin fast. Än i dag hävdar han att ”Space oddity” är den bästa låten som någonsin gjorts, tätt följd av en annan Bowie-klassiker ”Life on mars”. Men det där får han berätta mer om en annan gång... Nu handlar det om uppväxten i Varberg, den lilla halländska sommarstaden, känd för kallbad och för att en av alla knappar som Karl XII sköts med finns där. Levde i replokalen – Jag var oerhört fokuserad på musiken. Vi var i replokalen varje dag efter skolan. Jag tog till och med med mig mackor dit för att slippa äta hemma. Sen stod vi och spelade ”All along the watchtower” på tre ackord i flera timmar, minns han. På helgerna fanns det dessutom alkohol i replokalen och ibland några tjejer. Vid såna här tillfällen kände sig Varbergs unga rockwannabees åtminstone tillfälligt som riktiga stjärnor. – Vi jammade till ”Come on and love” med Kiss, drack sprit, lärde oss att dra halsbloss och hånglade, sammanfattar Martin. |
|
