|
Rocknroll för framtiden Med Screamadelica plockade Primal Scream rocken ur graven
Rocken var död. Men Primal Scream väckte den till liv igen. Med ett ultramodernt klubbalbum. I vilken mån rockmusiken verkligen befann sig i skuggornas rike i skarven mellan åttio- och nittiotalen kan förstås diskuteras. Men den hade i alla fall dödförklarats. Särskilt i England. Där svepte en veritabel house- och dansvåg genom både försäljningslistor och poptidningar och elgitarrer ägde inte tyngre status än en dammig gråsten på geologiska museet. Just då klev fyra skottar in på scenen och förändrande hela världen. Paisley-pop De kallade sig tillsammans Primal Scream och hade tidigare mest pysslat med obskyr paisley-pop och hyggliga Velvet Underground-imitationer. Men med albumet Screamadelica, släppt hösten 1991, fogade de sig plötsligt till rockhistoriens fåtaliga skara av sanna original. Det är å ena sidan en extremt modern dansskiva, med beats tyngre än hela kontinenter och en ljudbild så raffinerad, så futuristisk och så olik allting annat att man för några ögonblick tror universum föds på nytt. Förmodligen kan man säga att hela den brittiska klubbrörelsen som Primal-medlemmarna civilt varit en central del av nådde sitt klimax med nummer som Loaded och Come together. Å andra sidan är Screamadelica en av decenniets största rocknroll-plattor. Ty varje spår, varje enskild ton, bottnar i arvet efter de rockhjältar framförallt sångaren och frontmannen Bobby Gillespie älskade så vettlöst passionerat. Rolling Stones, Faces, Stooges, Otis Redding, Robert Johnson, Sly & The Family Stone, Clash, Gram Parsons, Dr John, Elvis, Lee Perry, Aerosmith och två tusen namn till. Gillespie ville verkligen resa ett monument över sin historia. Men han förstod att en ren efterapning bara skulle bli en tom gest. Pionjärer hyllar man genom att göra om, göra nytt, göra eget. Därför lät han The Orb och remix-gurun Andy Weatherall gå bärsärkargång över mastertejperna... Än i dag låter Screamadelica som en skiva gjord i morgon. Och för trettio år sedan. Boogiesmocka Uppföljaren Give out, but dont give up givetvis inspelad i Memphis var en rakare, kanske rent av blindare, bugning bakåt i tiden. Den har givtevis inte samma omdanande betydelse som Screamadelica. Men som renodlad boogiesmocka är den inte mycket sämre än Stones största album. Med 1997 års Vanishing point klev de åter in i rollen som modernister. Det är så Bobby Gillespe och hans gäng fungerar. De står med ena foten vid kanten till framtiden och den andra fast förankrad i historia. Därför är Primal Scream nittiotalets största rockband.
|
|