|
|
|
|
|
– Jag är så pretentiös
Per Morberg är killen som har svårt för det folkliga och gillar att vara pretto. Nu hoppar han av såpan ”Vita lögner” och längtar till Hollywood. Puls Filip Hammar har träffat en kaxig skådis som har svart bälte i judo. Många skådespelare beskylls för att vara pretentiösa. Sådär äckligt skitnödiga att både journalister och kolleger är rädda för att överhuvudtaget närma sig dem. Fel fråga och du är stekt. Idiotförklarad på några sekunder. Och om du – mot förmodan – tar mod till dig och frågar om personen är pretentiös, får du i nio fall av tio ett nej som svar av den ”tänkande” individen. Och kanske ett stort rökmoln i ansiktet och en följdfråga som: ”Vad är pretentiös, egentligen?” Ordet pretentiös har fått en negativ klang. Därför vill ingen vara det. Alla utom en. Per ”Praktprettot” Morberg. – Jag har svårt för allt som är folkligt, om man med folklighet menar dansbandsmusik, ”Bingolotto”, ”Expedition: Robinson” och alla lek- och soffprogram. Det enda jag tittar på är gamla filmer på TNT och ”Nike”. ”Centrum” är lite för ytligt för mig. (skratt) Jag är så jävla underbart pretentiös och jag är stolt för att jag inte deltar i den där skvalprörelsen, säger den 38-årige skådespelaren. För er kännedom: han lyssnar bara på P1 också, och han utövar yoga. Inga brottsliga fritidssysselsättningar på något sätt. Men det är inte helt klockrent att offentligt berätta hur skönt det är att frigöra lite energi. Om man inte heter Madonna, förstås. Allt hon gör är coolt. Även yoga. – Det är lite tragiskt att man ska betraktas som pretentiös, eller ”pretto”, som du säger, bara för att man tar till sig de kulturella och andliga värden som står till buds. När ni hör Per Morberg säga allt det här, tänker ni säkert: ”Vad pratar karln om, han är ju med i ’Vita lögner’. Världens sämsta såpopera. Nu kastar han riktigt mycket sten.” Och det är ju sant, till viss del. Men han har faktiskt hoppat av serien (även om han fortfarande syns i rutan som Roger Rönn) och han har aldrig sagt att han tycker att TV 3:s snabbproducerade såpa är bra. Tvärtom. – Det är ohälsosamt för en skådespelare att vara med i ett sånt här sammanhang. För ett tag sedan pratade jag med Jessica Zandén, som var med i något liknande. Hon sa: ”Jag har inga grimaser kvar.” Och jag förstår precis vad hon menade. Enda anledningen till att vara med i Vita lögner eller någon annan av alla de dagliga följetonger som finns nuförtiden är förstås pengar. Det är mer luckrativt än att spela Beckett med Riksteatern i Otterbäcken. Men det ekonomiska styr inte allt. Per Morberg tackade nej till en kanonlön för att slippa vara ”Roger Rönn”. Fast han skäms inte för att han har varit med i Vita lögner och för att han har tagit bra betalt för sina tjänster. – Ska man vara med i kommersiella sammanhang, som i en såpa eller i ett underhållningsprogram, då ska man ha en del av kakan, säger han. Men i andra fall kan jag jobba gratis om jag brinner för projektet och det finns ett innehåll i det. Ja, ni märker. Det här är en man som inte skräder orden. Och han är inte helt lätt att intervjua. Det ska vara bra frågor. Min inledning var uppenbarligen katastrofal.  Varför blev du skådespelare?– Vilka schablonfrågor du har med dig... jag har svarat på dem tusen gånger. Då vet du ju vad du ska svara.– Ja, men vad ska jag svara? Att jag ville berätta någonting och bli älskad och omtyckt... Polanski fick honom att spela Sådär, ja. Isen bryts efter en liten stund. Han ville bara provocera lite grann, med glimten i ögat. För sen är det cool-lugnt och Per berättar att det faktiskt var Roman Polanski som fick honom att bli skådespelare. De träffades på en nattklubb i Stockholm under 70-talet. Och det blev ett avgörande möte. – Jag var god vän med en svensk dam som hade bott granne med Roman Polanski i Los Angeles. När han träffade mig ville han genast ha med mig i en av sina filmer, jag antar att han gillade min utstrålning. Han ville att jag skulle komma till Paris och filma ”Pirater”, men projektet sköts upp i tio år, så det blev aldrig någonting av det för min del. Den gjordes i stället med Walter Matthau och någon ung pojk, säger Per. Men det fick honom i alla fall att bestämma sig. Skådespelare. Det var bara så. Så han slutade som kock, ett yrke han hade ägnat sig åt i ganska många år på flera av Stockholms mest kända krogar. Operakällaren, Riche och Diana bland annat. Nu är han en etablerad skådespelare med många produktioner bakom sig. På teaterscenen, på tv – och i filmer. I slutet av 80-talet var han med i den svenska storfilmen ”1939” och förra året var han med i ”Zingo”, en film som fick rätt blandade recensioner. Men Per hyllades på de flesta håll. – Min tolkning av ”Mos” är fullkomligt lysande. Även om den var humoristisk, så gjorde jag den på stort allvar. Det är konstigt att jag inte blev nominerad till en ”Guldbagge”. Jag var säker på att jag skulle bli det. Men att Thommy fick den var inga konstigheter, säger Per. Lite senare konstaterar han att det är just sådana rolltolkningar som kan bära ända till Hollywood – om bara filmen går bra och får chansen på några internationella festivaler. Och till USA vill han. – Jag är så glad för alla svenskar som det går bra för utomlands, Stellan och de andra. De öppnar dörrar för oss andra. Och rätt vad det är, gör jag en ”Breaking the waves” och då är halva jobbet gjort. Man kan vara världsberömd här hemma och ha en enorm utstrålning, men man måste ha turen att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det finns unga killar i Sverige som är lika intressanta som Leonardo di Caprio. Och det är inte någon enorm världsdel mellan mig och Johnny Depp heller. Snarare 15 kilo. Men jag ska tappa mina kilon nu... |
|
