|
|
|
|
|
– Jag är ingen laughmachine
Men lite trist att lyssna på, va? Kanske, men det är tennis han kan bäst. – När vi åkte till Göteborg för att prata om våra nya filmer, fick vi en massa frågor om tv i allmänhet. Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom det enda jag ser på är tennissändningarna på Eurosport. Det var lite jobbigt, säger Jonas, som förmodligen är Killinggängets största bolltalang. Även om det inte skulle räcka hela vägen... – Jag är inte tillräckligt talangfull för att kunna bli proffs. Men jag ligger på en avancerad hobbynivå. Tennis är min passion i livet. Jag spelar tre-fyra gånger i veckan, ofta med David Shutrick. Vi brukar spela först till 50 matcher, sist vann jag med 50-37, så jag har gått om honom nu. Jonas får helt enkelt hoppas på en sjyst reinkarnation, att han åtminstone får spela på ATP-touren i sitt nästa liv. Till dess får han nöja sig med det nuvarande jobbet som komiker, vilket han är helt tillfreds med. När den här Umeåsonen var 14 år, kanske 15, såg han en Rosa Panternrulle med Peter Sellers på tv. I en scen försöker den engelska komikern tända en cigarett i en taxi. Under den korta stunden öppnades en ny värld för den fjunige Umeåpojken. Han hade aldrig förstått att man kunde vara rolig på det sättet, med så enkla medel och helt utan ord. Så här i efterhand kan man – något överdrivet kanske – säga att om det inte var för den där filmscenen så hade Jonas Inde inte blivit komiker. – Peter Sellers var ett av de största skådespelarsnillen som har funnits, säger Jonas som inte på något sätt vill jämföra sig med humorlegenden, men han menar att han funkar på samma sätt när han försöker vara rolig. Utan egen identitet – Att Peter Sellers skådespeleri såg ut som det gjorde berodde delvis på att han inte hade någon egen identitet. Om man satte honom i en grupp av människor och de började prata, började han efter en stund omedvetet att härma en av dem. Och efter ett tag pratade han exakt som personen i fråga. Det där kan jag känna igen även om det inte tar sig såna extrema uttryck. Jag-svaghet skulle väl en mer akademisk person kalla det för. Det är ett satans handikapp socialt, men en välsignelse i jobbet – många skojiga alter-egon får plats i det tomrummet, så jag klagar inte. När jag ska ta fram en karaktär måste jag ställa min egen privata förvirring åt sidan och lämna plats åt...någon annan. Vissa säger säkert att det blir en mer ytlig gestaltning då, men det håller jag inte med om. Svänger det så svänger det, det är skit samma hur vägen dit ser ut. – Peter Sellers satt bakom en mikrofon i en svindyr ljudstudio som han lät bygga åt sig själv och pratade sig fram till rätt karaktär. Han lyssnade på bandet, kanske bytte han accent, ny inspelning, lyssnade igen och så när han tyckte att det lät bra – klart! So much för Stanislavskij. Han fixade fram en skojig dialekt, en sjyst lösnäsa kanske – resten tog Gud hand om.  Är du rolig?– Nej, inte så här. Det är en av anledningarna till att jag inte gillar intervjuer. Jag vill jobba på svaren, så det vore bättre att få frågorna faxade till sig. Då skulle det kunna bli lite kul. Jag är ingen ”laughmachine” privat. Men när jag jobbar kan jag få till det ibland. Går inte sånt där hand i hand?– Nej, för fan. Vibba in en intervju med Robert Gustafsson så förstår du vad jag menar. Vem är roligast i Killinggänget?– Den jag skrattar mest åt är Andres. I alla fall privat. Han är vansinnigt rolig. Inga 36 nya avsnitt Att vara rolig är ett av det lättaste sätten att bli omtyckt på. Folk vill ju skratta. Men Jonas frågar sig ändå ofta varför han fortsätter att utsätta sig för den här pressen. Humor är svårt, det tar tid att få till det. Det måste svänga. I Jonas fall har det, även om han har tvekat ibland, svängt en hel del. Han började som Tommy Bohlin i ungdomsprogrammet Sputnik för tio år sedan. Sen har han, tillsammans med de andra grabbarna i Killinggänget, skapat och gestaltat några av 90-talets mest komplexa, unika, skruvade och roliga karaktärer i tv-serierna Glenn Killing i Manegen, Nilecity och Percy tårar. Och nu visas deras senaste projekt på SVT, ”En liten film”, vilket i själva verket är fyra filmer, helt fristående från varandra. Från början skulle det emellertid ha blivit en långfilm, men sex starka viljor blev för mycket. Det gick inte att enas om en idé. Det snackades också om 36 nya Nilecity-avsnitt?– Det är nog en sanning med modifikation. De ville att vi skulle ge dem tolv nya Nilecity-manuskript, kanske. Men det kändes inte rätt. Så vi gjorde filmerna istället och SVT accepterade det. Vi har helt fria händer och om vi inte fick det skulle vi aldrig få ur oss någonting. Dessutom är vi värda att ha fria händer, ”we've earned the right”. Så bra är vi faktiskt. Jonas fick sitt stora genombrott med figuren Tommy Bohlin, en roddare, besserwisser och pudelrockare som helt missat att 80-talet faktiskt är över. – När jag var med på Grammisgalan förra året och följde Yngwie Malmsteen var det en roddare som kom fram till mig och sa: ”Du har fått alla roddare att klippa av sig håret. Det var kul! säger Jonas som själv har haft riktigt långt hår – när han gjorde Tommy Bohlin i Sputnik var det faktiskt den egna kalufsen. Och det tveksamma frisyrvalet kan naturligtvis härledas till ett brinnande hårdrocksintresse. – Mötley Crüe var stora hjältar i mitt hus. Men jag var inte med på den riktiga Ozzy-perioden som man ju borde ha varit om man ska kunna kalla siga ett Sabbath-fan. Mina första plattor med dem var ”Heaven & Hell” och ”Mob Rules”, med den mer episke sångaren Ronnie James Dio bakom mikrofonen, berättar Jonas som nu har släppt den här hårdrocksprylen och är inne på country istället, tyngre grejor om olycklig kärlek och det ensamma livet på vägen – bland annat. – Eftersom det finns så mycket usel country stänger vissa av öronen så fort de hör en steel guitar. Men när country är bra är det det vackraste som finns. Jag läste en intervju med Lionel Richie där han sa att soul och country är samma sak vad gäller text och musik. Det är bara det att det är olika sättning. Så har man ett blödande hjärta finns det bara två saker att välja på: country eller soul. Countrymusik är en napp att suga på när man mår dåligt, säger han. |
|
