|
|
|
|
|
– Vi cyklade nakna på stan
De lämnade hemstan med ett rykte om sig att vara idioter, kommunister och framför allt: bögar. Det var inte sant. Medlemmarna i Speaker är popstjärnor. Raggarna i Karlshamn förstod aldrig skillnaden. Bög eller popstjärna. Sak samma. Medlemmarna i Speaker gjorde heller inget för att reda ut begreppen. Tvärtom. Det var kul att provocera. – Vi cyklade nakna runt torget med toapapper på huvudet och skrek: ”RAGGARJÄVLAR!”, säger Marcus Svanberg. – Vi var allmänt hatade. De jagade oss med sina bilar. Ja, vid ett tillfälle försökte de till och med köra på vår manager. Bitvis riktigt dramatiskt, inte alls kul faktiskt, säger Magnus Fridh. De flyttade. Bort från inskränktheten. Bort från det i stort sett enda yrkesalternativet: en plats på gottgottigottgottfabriken, Carlshamns mejeri AB. Först bar det av till universitetsstudier i Lund och därifrån vidare till Stockholm. Plugget enda chansen – När man kommer från en småstad... Enda sättet att komma bort är att plugga. Tanken på att flytta direkt till Stockholm och bilda rockband och satsa stort, den fanns inte ens, säger Marcus. Speaker kan göra anspråk på att vara det mest välutbildade band världen skådat. Tre av dem kan titulera sig fil mag (magisterexamen på högskolenivå). Sen är det en annan sak att ämnesvalet mer för tankarna till en tripp LSD än en akademisk väg till paradvåning på Östermalm och BMW i garaget. – Jag skrev uppsats i litteraturkunskap om ett tibetanskt helgon, Milarepa, som levde på 1100-talet. Det ledde till att jag började plugga tibetanska, sanskrit, hindi och sånt, säger Magnus. I slutet av 1996 kom debutalbumet ”Well! Come closer”. Singelspåret ”Who are you” blev en hit och skivbolaget Island funderade ett tag på att lansera bandet i USA. Det är meriter som mer än väl räcker till en plats i Karlshamns kändisaristokrati. – Skådespelaren Per Ragnar är den enda som kommit från Karlshamn före oss. En stor hjälte. Han brukade komma dit varje år och inviga nåt, säger Marcus. – Alla visste var Per Ragnars föräldrar bodde, säger Björn Palmberg. – Vi står högt i kurs, vi är tvåa efter Per Ragnar, säger Marcus. Det här kan bli året då Speaker går om. I mitten på maj släpps det nya albumet: ”Trace my track”. Då har första singeln, ”Emaho”, varit ute ett bra tag. På den möts anglosaxisk poptradition och tibetansk wailing. Chime Topgyal heter sångerskan. När hennes kristallklara stämma tar över i refrängerna förflyttas man till Himalayas bergstoppar. Inte ofta en poplåt tar med dig dit. Över huvud taget är det fler färger på paletten än senast. ”Trainstations” är en popsymfoni i två satser som sträcker ut sig över sex och en halv minuter. Den rör sig från hårda gitarrer och attack till meditativ avslutning med stråkar. – Det mest magiska ögonblicket i studion, säger Magnus. – Lite Queen, det är stort, häftigt som fan, ungefär som ”Bohemian Rhapsody” eller ”Paranoid android” med Radiohead, säger Marcus. Musik på en skör tråd Musik som fler än en recensent brukar avfärda med ordet ”pretentiös”. – Man ger sig ut på en skör tråd, det kan vara livsfarligt... Bitvis kände jag att låten var på väg åt fel håll, att det skulle bli för mycket, men det funkade. – Det är i de lägena musik blir nåt jävligt häftigt, säger Magnus. – Musik ska vara ute på en skör tråd. Annars blir det som hos mina grannar, bara Jumper och Gyllene Tider liksom. Aldrig nåt som sticker ut, säger Marcus. Det finns ett fint ord: eklekticism. Det står för ett arbetssätt där man tar idéer från olika håll och sammanför dem till en ny helhet. Speaker gör det. ”Emaho” är ett exempel. Låten ”Jokin’” ett annat. En trestegsraket: först taggiga gitarrer, sen en lugnare vers med ett vokalt arrangemang inspirerat av Chers monsterhit ”Believe”, och på det en kraftfull refräng som ekar U2. Det hörs att nån tänkt till i studion. Det var mindre av den varan på debuten. – Det tog oss en månad att få skivkontrakt och sen sprang vi in och spelade in första plattan på tre veckor, säger Magnus. – Nu har vi haft en klar tanke med varje låt och lyckats förverkliga den. Första skivan är skitball, men vi visste inte hur vi skulle få ut det bästa av materialet, säger Urban Robertsson. – Då letade vi efter ett eget sound. Nu har vi ett, säger Marcus. |
|
