Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 2 APRIL 1999
  

– Pappa stack när jag var bebis


Foto: JESSICA GOW

Markoolio är en figur Marko uppfann på Nacka-TV. Med deras tillstånd kan Aftonbladet nu visa en annan av Marko Lehtosalos alter egon: kocken Hannu.28 56
Så laddar du hem Realplayer

arkiv Markoolio
Kännetecken: Tror han är bäst men misslyckas med allt, pubertal, vulgär och, tycker så där 100 000 skivköpare, en skitkul figur som gillar öl och berättar grovkorniga historier om sånt vi alla känner igen: fjällsemester, en tur på Finlandsbåten, etc...
Dopnamn: Marko Lehtosalo.
Född: 75 01 01.
Bor: På Söder i Stockholm.
Familj: Flickvän, Nenne, 28 år. Mamma och två småsyskon, lillebror och lillasyster.
Parfym: Ralph Lauren (relevant upplysning, Markoolio sjunger ju: ”Vem är killen som luktar bäst?”).
Körkort: Nej, men ska snart ta det.
Drömbil: Porsche 911. En sån ska jag ha. Den ska vara svart.
Favoritplatta: ”Markoolio sticker hårt”.
Favoritfilm: ”Jagad” med Harrison Ford.
Favoritskådis: Eddie Murphy, Will Smith och Fredde Granberg.
Om sommarturnén: Det blir mycket fyrverkerier och bomber och jag har ett tjejband bakom mig.
Utlandet: Redan stor i Norge och bland finlandssvenskar i Finland. Funderar på att översätta albumet och ge ut det på finska.
Framtidsmål: Att bli skådis.
Diskografi: Albumet ”Markoolio sticker hårt” och singlarna ”Sommar och sol”, ”Drömmen om Finland” och ”Vi drar till fjällen” (alla -98).

Han har blivit hela Sveriges glada hiphop-pajas.
Men givetvis är det inte så enkelt.
Puls Tore S Börjesson fann sanningen om Markoolio i Orminge.

  Det är som i filmen Rocky.
  En historia om en kille från knappa och tuffa omständigheter som reser sig och vinner.
  Han kommer från Orminge utanför Stockholm.
  Om man, i likhet med den som skriver det här, är uppväxt i en klassisk förort, ett ställe med tunnelbana, fyrkantiga hyreskaserner, tonåriga heroinister, morsor som behövde valium och alkohol för att orka gå ner till extrapriserna på Konsum, polare som aldrig fick ”släppa in” eftersom verkligheten bakom dörren var skam och nederlag...
  Om man levde där framstod Orminge som ett naturreservat för medel- och överklass.
  Markoolio har hört invändningen förr.
  – Jag sa nyligen i en intervju att jag inte växt upp med silversked i munnen. Veckan efter hade nån reagerat och skrivit en insändare till tidningen, personen skrev att i Orminge, Nacka och där omkring, där fanns det ju bara välbärgat folk i villor...
  – Men jag kommer från VÄSTRA ORMINGE!
  Ett klassiskt miljonprogramsområde. Betonggetto. Ulf Lundell, som är uppväxt i trakterna, döpte det i romanen ”Kyssen” till Kuba (som kontrast till villaområdet intill, det gav han namnet Beverly Hills).
  Markoolio liknar arkitekturen vid gråa sockerbitar.
  – Ja, verkligen tråkiga hus. Mycket alkisar och narkomaner. Massor av problem. Folk slussades ut dit, billiga hyror...
  När han var halvåret gammal kom han dit från Lahti i Finland.
  15 år senare träffade han sin farsa.
  – Han lämnade min familj när jag var liten bebis, tror jag, har aldrig haft en riktig farsa... Jag var 15 när vi sågs första gången och då var det rätt svårt att säga: ”Tjena, farsan!”. Det funkar ju inte. För mig var han en okänd människa, tyvärr.
  – Morsan har kämpat på och jobbat som städerska på Boo sjukhus i hela sitt liv. Vi har alltid haft ont om pengar, ja, jag kan rent av säga att jag haft en tuff uppväxt, det har varit mycket skit...
  Pär Blomqvist tjänstgjorde i Orminge i tio år, först som kvarters- och senare som närpolis. Han känner Markoolio, eller Marko Lehtosalo som det står i det finska passet, sen många år tillbaka.
  – Jag kom dit 1988. Då var västra Orminge ett tufft område. Det var en hel del alkohol och skadegörelse och våld i ungdomsgruppen, säger Blomqvist.
  1988 fyllde Marko Lehtosalo 13 och började på högstadiet. Inför starten i det nya plugget ägde ett möte rum mellan skolorna. Så att lärarna visste vad som väntade.

En chans att börja om
  Gun Johansson, den som skulle ha hand om Marko i svenska och SO-ämnena, var där.
  – Det var en konferens och sida upp och sida ner om Marko och jag skulle skriva upp allting men struntade i det... Jag ville inte höra allt tråkigt. Jag tänkte: Vi börjar om från scratch. Det verkade som om han hade varit inblandad i väldigt mycket saker, men det är de ju ofta, killar i den där åldern, säger Gun Johansson. Tydligen hade Marko & co drivit sin förra lärare till att byta yrke.
  Nu var det dags för Albin Hellström att prova på järngänget och axla rollen som klassföreståndare.
  – Jag var ny på Myrsjöskolan och det var liksom: ”Den klassen kan Albin ta” (skratt)... Men jag fick snabbt en jävligt positiv syn på Marko. Okej, han stökade till, men han var alltid fair och juste, stod för vad han gjorde, hade han kickat in ett skåp eller nåt var det nästan så att ingen hann att skvallra, Marko talade själv om vad han gjort. Jag gillade verkligen honom. Vi kom bra överens. En kille man minns, säger Albin Hellström.
  Gun Johansson håller med.
  Även om hon och Albin är rörande överens om att Marko aldrig läste en läxa.
  – Skolan var inte riktigt min grej, jag tyckte inte att det var nåt kul och hade koncentrationssvårigheter, hade ganska dåliga betyg när jag gick ut nian: 2,2 tror jag, säger han.
  Det var roligare att boxas.
  Marko gick med i Djurgårdens IF när han var 14 och tränades av Lasse Myrberg (som tog brons i OS i Söul 1988 och senare blev expertkommentator i tv). Han tyckte Marko hade nyp i högern.
  Boxningen gick förträffligt. På träning. Marko berättar om hur han sänkte en sparringpartner med en klockren på näsroten. Blodet flöt. Allt kändes bra inför debutmatchen.
  Men väl där, med alla polarna vid ringside, var han som förlamad.
  – Jag var så jävla ung, 15 bast, och han var rankad åtta i Sverige. Låste mig, fick inte loss armarna. Jag blev inte knockad men domaren bröt matchen. Och det kom i tidningen... Efter det kajkade självförtroendet ihop och jag la av.
  Sen började han med Taekwondo, koreansk kampsport, åkte land och rike runt och ställde upp i olika turneringar.
  – Det var jävligt kul och gick jättebra, ett bra utlopp för alla mina aggressioner...
  – Vad aggressionerna bottnade i... Vet inte. Men när jag var yngre... Det hände väl att jag nöp till nån. Det var struligt hemma och så där, kanske kom det därifrån. Mina polare hade det också jävligt jobbigt och om det blev tjafs när vi var ute, då backade vi inte. Det var mycket så, det small rätt fort, jag hade jävligt kort stubin. Det har man fått sota för också.

Vakna upp en da’
visste inte var jag va
Jag var på Kronoberg
efter helgens härj och mådde inte särskilt bra
Knogarna var blodiga och läppen den var spräckt
Allt jag ville ha var lite respekt

(”Markoolio é me)


Fortsättning

Tore S Börjesson



   
  MER I PULS