|
Omtumlande popkonst Beach Boys skapade sinnrika surfserenader till priset av sin mentala hälsa
Det lät enkelt och det lät glatt. Men i själva verket var Beach Boys fantastiska surfserenader resultatet av de sinnrikaste och mest omtumlande skaparprocesser popvärlden skådat. Och under den ljuvligt solblekta ytan lurade alltid mörkret. Chuck Berrys rocknroll-riff, The Four Freshmens välkammade stämsång och sockrig tonårsromantik spunnen runt en blank surfbräda. Det var grundbultarna i det musikaliska recept Brian Wilson skrev ut åt sina bröder och kusiner i sextiotalets början. Resultatet blev popkonst som på mindre än tre minuter sammanfattade hela drömmen om Kalifornien. Om den eviga sommaren. Om en bekymmersfri tillvaro på en strandremsa som alltid badar i gnistrande sol. Men redan då, när surfpopens allra första vågor slog in över världens kuster, stod det klart att Brian Wilson inte var vilken dussintalang som helst. De första hitkaramellerna må ha givit ett lika simpelt intryck som en serietidningsruta, men de var smartare och mer raffinerat skulpterade än allt annat från samma tid. Särskilt den intrikata stämsången vittnade om en begåvning långt utöver det normala. Den som lyssnade riktigt noga kunde emellertid ana skuggor mitt i solskenet. Och de tätnade snabbt... Blott ett par år efter debuten var Brian för det är honom Beach Boys historia handlar om indragen i en våldsam kreativ envig med å ena sidan Phil Spector och å andra sidan The Beatles. De tre tävlade om vem som var i stånd att flytta fram gränserna för det möjliga, både i fråga om kompositionsteknik och inspelningsdito, och Brian har berättat om hur såväl britternas Rubber Soul som Spectors Ronettes-hit Be my baby slog honom till backen. Men 1966 såg det ut som att han slutligen skulle vinna. Då pressade äldste brodern Wilson nämligen ur sig Pet sounds ett av pophistoriens verkliga konstverk, en skiva så mångbottnad, subtil och rik i både ande och musikalitet att den drygt 30 år senare fortsätter förbrylla och fascinera. Tyvärr fick han betala med sin mentala hälsa. Det som i Fun fun fun var en lätt antydan till svårmod hade i God only knows utvecklats till psykos. Runt de till synes glättiga tonerna dansade demoner, demoner som var den bräcklige Brians egna. Året efter, när Beatles kontrade med Sgt. Peppers, gick han förlorad i sinnessjukdom.
|
|