|
|
|
|
|
Television då det begav sig. Punk. Gitarrer och poesi Television skapade odödlig popmusik
Med universums vackraste elgitarrer och knivskarp, bildrik poesi skapade de mer odödlig popmusik på två album än de flesta artister mäktar med på två decennier. Och ja, just det. Television startade punken också. Jag är inte riktigt säker på om jag verkligen tycker att Television är världens bästa band eller om ”Marquee moon” är det starkaste, mest fullkomliga rockalbum som gjorts. Men jag brukar säga det när folk frågar. Dels känns det roligare att säga än Stones, Bowie eller Dylan, dels är det förmodligen sant. För det finns få skivor som jag spelat mer än ”Marquee moon” och den nästintill lika lysande, beklämmande underskattade uppföljaren ”Adventure”. På dessa album gör Television en fullkomligt personlig, blixtrande emotionell rockmusik som fortfarande känns som om den kunde ha varit inspelad i morgon. Men så var inte heller detta något vanligt rockband. Innan Television hade Tom Verlaine, bandets självskrivne ledare, skrivit och givit ut poesi ihop med vännerna Patti Smith och Richard Hell. Och även om Verlaine älskade Velvet Underground, Rolling Stones och 13th Floor Elevators var han minst lika inne på John Coltrane och annan cool jazz och såg inga hinder i att låta världarna mötas. Television var det första bandet som spelade regelbundet på legendariska klubben CBGB’s i New York, stället kring vilket hela den sprudlande kreativa rockscen (Blondie, Ramones, Talking Heads med flera) som växte upp på nedre Manhattan i mitten av 70-talet kretsade. De skulle således därmed kunna aspirera på att ha startat punken. Men även om Television var punk på det attitydmässiga planet var deras låtar ofta långa och intrikata och där punk annars handlade om korta, koncisa utbrott tillilät sig Television att blomma ut i flera minuter långa gitarrsolon. Fast då hade förstås dessa solon ingenting att göra med det onanerande som fanns i hårdrocken eller hos någon som Carlos Santana. Verlaine och Richard Lloyd tyckte unisont riffande var slöseri utan lät i stället sina fint skulpterade gitarrslingor tvinnas ihop eller flyta ut åt varsitt håll efter behov. Och summan blev, för en gångs skull, flerdubbelt större än delarna. Hör ”Marquee moon”, ”Prove it” eller ”Careful”. Och dö en smula. Till detta Verlaines lyrik, flödande av suggestiva bilder. Som i ”Venus de Milo”, där han sjunger om en ”tattooed night” och att ”Broadway looked so medeival”. Det är förtrollande starkt och trots att Television kommit att influera åtskilliga nyare band låter deras skivor fortfarande som väldigt lite annat. Jag är väldigt avundsjuk på er som ännu inte hört Television.
|
|
