Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 19 MARS 1999
  

– Jag låter ofta tuffare än jag är


Foto: ANDREAS LUNDBERG
arkiv Dilba
Namn: Dilbahar Demirbag.
Ålder: 27 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Systrarna Dilsa, Dilnarin, Dilber och lillebror Assan. Mamma och pappa och sambon Martin.
Yrke: Artist.
Läser: Mad, Illustrerad vetenskap.
Lyssnar på: Just nu mycket Sheryl Crow.
Gör på fritiden: Spelar flipper och tv-spel.
Aktuell: Med albumet ”You & I” som släpps den 7 april. Singeln med samma namn kommer den 20 mars.

”I’m sorry”, sjöng hon och gjorde jättegenombrott. Nu är hon kär i popstjärnan Martin Svensson och vore det inte för förtrycket mot kurderna skulle hon vara helt lycklig, berättar Dilba för Puls Malin Hendriksen.

  Dilba Demirbag håller just nu på att avsluta sin första skiva sedan succédebuten 1996. Det innebär att hennes liv nästan enbart består av studioarbete. Natten innan hon träffar Puls har hon jobbat till sju på morgonen. Så det är en förvirrad Dilba som börjar prata om känslor, musik och inte minst – kärlek.
  Fet, sirapsliknanade kärlek.
  För i Dilbas liv är kärleken det enda viktiga. Kärleken till pojkvännen, till familjen, till musiken, till fansen.
  Pojkvännen. Det är Martin Svensson. 21 år mot hennes 27. Naiv pojkpop mot hennes vuxensoul. Ursvenska Svensson mot kurdiska Demirbag. Ett omaka par enligt många i omgivningen.
  – Det var nog lika otippat för oss som för alla andra. Vi hade väl sett varandra då och då, men jag tyckte mest att han var en liten sparv och tog honom inte på allvar. Så när han sa att han ville skriva en låt med mig så sa jag till honom att det var nog den sämsta raggningsreplik jag hört någonsin och den funkar inte.
  – Visst ville han kanske skriva en låt med mig, men det var inte därför han var min svans hela kvällen och därefter ringde mig klockan nio på morgonen dan efter, fast vi precis lämnat varandra klockan halv fyra på natten. Jag har sagt det till honom efteråt och då blir han jättegenerad och säger att visst, han tyckte jag var vacker, men han ville verkligen bara skriva en låt. Men så lätt lurar man inte mig.
  Skam den som ger sig. Trots Dilbas motstånd gav inte Martin upp. Och som alla andra sagor slutade den här lyckligt. Prinsen fick sin prinsessa. Nu bor de ihop och är förlovade.
  – Det var inte självklart eller lätt. Jag hade en massa fördomar, speciellt när det gällde åldern. Han var liten och gullig och väckte väl snarast moderskänslor.
  Innan Martin var allting långt ifrån lika självklart.

Räddad från cynismen
  – Nånstans hamnade jag i en situation där jag tänkte att fan ska jag aldrig få till det. Inte så att jag inte hade chansen, men det stämde aldrig, det var alltid nåt som gick fel. Så jag skrev en låt om hur jag skulle vilja att det var, den här rosa drömmen som man har. Min tolkning av den är väldigt tjejig. Det var ett önsketänkande, men jag tror att jag är där nu. Det känns som jag blivit räddad från cynism, att jag fick behålla mina små rosa drömmar.
Apropå rosa drömmar, ska ni gifta er?
  – Nån dag ska vi det. Han har ju friat till mig. Han var nervös innan och laddade på det ett tag, men det kändes jättenaturligt, och det var inget konstigt för mig att säga ja.
Hur kommer det sig att kändisar blir ihop med andra kändisar?
  – Man jobbar mycket. Journalister träffar väl andra journalister också. Hade jag haft ett jobb där jag slutade klockan fyra så hade jag kanske varit tillsammans med Bengt som jobbar på dagis i stället.
Är du lycklig?
  – Just precis nu i och med allt som händer i kurdfrågan så mår jag inte så bra. Vi spelade in ett kurdiskt instrument i studion och då kom allt det superkurdiska som följt mig hela mitt liv in i min lilla studiovärld. Det var nästan så att jag började grina.
  Dilba föddes i den kurdiska delen av Turkiet. När hon var fyra år flyttade hon och hennes familj till Sverige. Familjen hamnade till slut i Karlstad.
  – Min pappa öppnade restaurang där, som alla andra invandrarpappor. Vi bodde allihop i typ två rum. Sedan flyttade vi till en annan lägenhet som var större, men det var hela tiden i sådana asfaltsområden. Jag låter ofta mycket tuffare än jag känner mig. Det beror nog på att jag är arbetarklasstjej och då gällde det att vara tuff. Jag har åkt till OBS med min mamma och köpt säkert tio frysta kycklingar som vi släpat hem i kundvagn. Jag har gjort alla såna grejer.
  Det kurdiska är viktigt i Dilbas liv. Det hon kallar ”kurdfrågan” är turkarnas gripande av kurdledaren Öcalan och alla demonstrationerna efteråt. Hon hade velat vara med, men satt i studion och spelade in. Därför försöker hon engagera sig nu. För några veckor sedan var hon och Martin med på en manifestation för det kurdiska språket på kurdiska biblioteket och i lördags ställde de två upp tillsammans med flera andra artister på en stödgala på Sergels torg.
  – Jag gör vad jag kan. Innan har jag inte velat prata så mycket om kurdfrågan, men nu känner jag ett ansvar. Samtidigt försöker jag vara så saklig som möjlig, trots att det är väldigt känslomässigt för mig.

Syskonen viktigast
  Det som först slår en när man träffar Dilba är att hon är så liten och späd. Inte för att hon är onormalt liten på något sätt, utan för att hennes attityd är så stor. Hon är kaxig, vet vad hon vill, men på ett ödmjukt, intresserat sätt. Så har det inte alltid varit. Som tonåring var hon tyst och lite inåtvänd. Snäll, men bara på ytan.
  – Min mamma brukar säga ”du micket snäll, vi bråka aldrig med dig.” Yeah, right, jag var smart och sa, ja mamma, och sen gjorde jag som jag ville ändå.
  På tal om kärlek. Dilbas kärlek till sin familj och sitt ursprung är enorm. Systrarna Dilsa, Dilnarin, Dilber och lillebror Assan är viktigast i världen.
  – Vi pratar inte med varandra varje dag, men ganska ofta. Den enda som är duktig på att ringa är min äldsta storasyster, min halvsyster Dilber. Dilsa och Dilnarin och jag, vi ringer när vi kommer på det. Ibland kan det vara tre gånger om dan och ibland kan det dröja en vecka. Vi är bästa vänner.
Var kommer era namn ifrån?
  – Det är min fantastiskt fantasifulla pappa. Han har hittat på dem själv. När det gäller min lillebror Assan, så brukar alla fråga om han inte borde heta Dilbert. Jätteroligt.
  När hon växte upp hade Dilba ett speciellt förhållande med sin farmor, som bodde kvar i Kurdistan. Hon beskriver det som om de två satt ihop.
  – Jag tror att hon var orolig för mig när hon gick bort och att hon då fokuserade sin energi på mig. Den energin omsluter mig och hon ser efter mig som en ängel. Hon är min skyddsängel.
Tror du på Gud?
  – Till och från. Jag tror på en högre energi, som om det vore en vetenskap. Jag tror på det goda i livet och att Bibeln är en beskrivning av det goda och det onda. Om man inte tror på något så är livet ett helvete.
  Och det har funnits gott om tillfällen att se efter Dilba. Den senaste krisen i hennes liv var när hennes senaste turné var över. Efter att arbetat intensivt med sig själv och sin karriär i flera år så gick luften ur henne. All lust att fortsätta försvann.
  – Jag var så trött på mig själv att jag inte tyckte om mig själv länge. Under så lång tid hade allt varit fokuserat enbart på mig. Till slut kräktes jag på det. Jag är inte sån och trivs inte om jag hamnar i den situationen för länge. Jag mådde jättedåligt, allt kändes bara hemskt. Efter det gjorde jag ingenting på åtta månader, jag bara tog totalt avstånd och deppade.
  Det hjälpte. Det och Martin. Batterierna är laddade för en ny skiva och ännu en turné.

Fortsättning

Malin Hendriksen



   
  MER I PULS