|
|
|
|
|
– Vi är en svensk angelägenhet Cardigans är stora nu. De två Rockbjörnarna är ytterligare ett bevis på den saken. Foto: ANDREAS LUNDBERG
 SAN DIEGO. Två rockbjörnar. Cardigans är stora nu – i Sverige och i världen.
Puls Filip Hammar och Andreas Lundberg träffade gruppen under turnén i USA.
De feta amerikanska tulltjänstemännen kräver att vi öppnar väskorna. När vi halar upp två tunga Rockbjörnar tittar de oförstående på varandra. Den ene killen vrider misstänksamt på statyetterna, skruvar på underredet, verkar tro att han ska hitta några gram kokain inne i den runda björnkroppen. Sen ser han namnet på guldplaketten. – Oh, The Cardigans... what a band! Have a nice stay, guys, säger han och låter oss passera. I bakgrunden hörs hur han berättar för sin kollega om den där låten ”Lovefool” och att den här gruppen minsann är ”big time, man”. Ett dygn senare har Rockbjörnarna kommit fram till San Diego, Kalifornien, och sångerskan Nina Persson sitter i solgasset och tittar på dem. – Någon har sagt att det är ett bevis på att det går bra för ett band om människorna i tullen känner igen namnet, säger hon. Och visst går det bra för Cardigans. När Aftonbladet träffar gruppen är de precis i slutfasen av en stor USA-turné. På en månad har de hunnit avverka flera riktigt stora och några mindre städer i Nordamerika. Dagen före spelade de i Los Angeles på ett fullsatt ”The Palace” i Hollywood. Det var en av de bättre spelningarna på hela turnén, hävdar de. Det blir ofta bra i världsmetropolerna. Publiken har bra koll, kan låtarna – vilket i och för sig kan innebära att det rockas mindre, blir lite stelt. I vissa fall gör folk rent teoretiska utläggningar om musiken. I foajén på väg in till konsertlokalen i LA står en amerikansk popnörd och sönderanalyserar Cardigans-låten ”Been it”. Han undrar om Nina verkligen förstår innebörden i det hon sjunger. Förmodligen inte, blir hans slutsats, eftersom det låter extremt vulgärt. Hon använder ju till och med ordet hora. Det kanske man gör i Sverige, men inte i USA, säger killen som tydligen missat hela den amerikanska hip hop-scenen. En annan fördel med att spela i stora städer, menar Cardigans, är att det ofta kommer en hel del kompisar till spelningarna. LA är inget undantag. Den långhårige mannen med helskägg, träningsoverallsbyxor och träskor, som vid en första anblick ser ut som en uteliggare som av någon obegriplig anledning lyckats fixa biljetter, är Peter Stormare. Fest hos Jonas Åkerlund – Jag gillar Cardigans, de är ett oerhört bra band som lyckas förändra sig hela tiden, säger den svenska Hollywoodskådisen, som inte är lika förtjust i Kent, Cardigans förband under den här USA-turnén. – De låter som Simple Minds 1979. Jag tycker att de ska sjunga på svenska, inte på engelska, säger han och går ner i logen för att hälsa på Cardigans. En annan svensk exportprodukt som har kommit för att se konserten är Jonas Åkerlund, som regisserade videon till Cardigans-låten ”My favourite game”. Han blir också värd för en vild efterfest i den stora villan han hyr i Hollywood Hills för dryga 30 000 kronor i veckan. Den slutar inte förrän han tvingas kasta ut de svenska rockstjärnorna vid femsnåret på morgonen. Då är ”hela huset förstört”, toaletten nerspydd och några av killarna i Kent är starkt misstänkta för att ha haft sönder Åkerlunds trumset. Tuff match. – Det här är som att vara på ping-pong-läger, säger Kents sångare Jocke Berg och skrattar åt allt supande. Under turnén har gruppernas bussar alternerat som festlokal. Efter gigen har det funnits lite tid för att gå ut på lokal. De har fått pusta ut i logen en liten stund och sen har de satt sig i de stora fordonen för att åka till nästa stad. – Men jag gillar bussen. Det är tråkigt när vi tar in på hotell, säger Lasse Johansson, som spelar gitarr och klaviatur i Cardigans. Trummisen Bengt Lagerberg håller med. – Vi har haft disco i bussen och hoppat i soffan. Enligt ett rykte ska Cardigans gitarrist Peter Svensson ha åkt i Kents buss hela tiden eftersom det är bättre fester där. Det stämmer inte, men ibland har han krupit över till kollegerna i hopp om bättre drag. Sådant straffar sig. Kylskåpet är välfyllt – En gång ville jag sova i Kents buss eftersom jag trodde att det skulle bli roligare där. Men det blev bara jag, Jocke, Sami och två roddare kvar i bussen. Det var ett dumt beslut, säger Peter, som ett par timmar senare inspekterar det välfyllda kylskåpet backstage, där två Rockbjörnar har tagit sig in, och suckar: – Corona och vodka... vi måste sluta med det snart, säger han. Det går inte att köra på samma linje hela tiden. Men å andra sidan ska Japan, som vi åker till efter det här, bli en hälsoturné... hoppas jag i alla fall... kanske. Lasse skrattar åt Peters påtvingade hälsoattack. – Jaja. Det jobbiga med Japan är att vi spelar så tidigt på kvällen. När spelningen är klar finns det så mycket annat man kan göra, så det är inte alls säkert att det blir mer skötsamt därborta, säger han. Sprit och festande i all ära. Det är ändå musiken som prioriteras högst. Cardigans sliter hårt för att befästa den ställning de fick i världens största musikland tack vare megahiten ”Lovefool”. Dagarna är vikta för intervjuer, både med amerikaner och latinamerikaner, från Mexiko och Colombia, som ställer helt obegripliga frågor. – Som svensk känner man sig som en charterturist så fort man kommer till värmen, till Kalifornien till exempel. Man ställer om sig. Men plötsligt har man tre timmar telefonintervjuer framför sig. Då är det inte semester direkt, säger Lasse. På kvällarna har de spelat. Under den här USA-vändan, den sjätte i ordningen, har gruppen uppträtt i städer som de redan har besökt, som LA och New York. Men de har också stiftat nya bekantskaper, som London i Ontario, Kanada. Och den anrika konsertlokalen ”Fillmore west” i San Francisco. Klassisk mark för alla rockdårar. Och inför sådana gig ställer man naturligtvis ganska höga krav på sig själv. |
|
Här kan du lyssna på 
