|
|
|
|
|
Punken dör aldrig
 Pompösa, trista band tvingade fram 70-talets revolutionerande musik
Det är egentligen Genesis, Pink Floyd och Yes vi ska tacka. Utan deras svulstiga pretentioner och monumentala tråkighet är det inte alls säkert att de där sjaviga gatukidsen i New York skaffat sig motivation nog att uppfinna den sista revolutionerande vita musikformen. Dom kallade den punk. Man skulle kunna utöka den inledande listan med ytterligare ett hundratal skräckinjagande namn. I mitten av sjuttiotalet fanns det praktiskt taget ingenting annat än pompösa och pretentiösa dinosaurier till band; stentrista sammanslutningar av självfixerade miljonärer utan någon som helst kontakt med publikens verklighet. Och faktum är att det var därför punkrocken fick chansen att sticka upp sitt kaxiga tryne. Spyfärdigt trötta på den allmänna tristessen bestämde sig unga kompisgäng på olika håll i New York vid ungefär samma tidpunkt för att hitta på något eget. Nånting roligare. Nånting enklare. Nånting verkligare – som talade direkt till vanliga, fattiga tonåringar på Amerikas ruffiga gator. Det blev en revolution. Som till att börja med visserligen bara märktes på södra Manhattan. Men där märktes den desto mer. Över scenerna på små skabbiga rockklubbar som Max’s Kansas City och CBGB’s sköljde 1975 och 1976 en veritabel våg ny, hungrig, rasande rock’n’roll, inspirerad både av sextiotalets obskyra garagerock, Velvet Undergrounds Andy Warhol-stylade dekadans och Stooges primala Detroit-energi. Många legender Efter ett samtida fanzine om serier, cheeseburgare och musik – gjort av Legs McNeil och John Holmstrom, numer uppskattade författare och journalister – fick rörelsen namnet ”punk” och dess portalfigurer var många. Där fanns Ramones med sin perverterade tummuggipop, där fanns Johnny Thunders & The Heartbreakers med sitt trasiga asfaltslarm, där fanns Television med sina gitarrinnovationer, där fanns Patti Smith, Talking Heads, Blondie, Richard Hell & The Voidoids, Mink DeVille, Dead Boys och Dictators. Legendariska namn tjugofem år senare. Men för att vinna respekt, uppmärksamhet och etablissemangets odelade antipati var punken tvungen att låta sig exporteras till Storbritannien. Där blev den – i Malcolm McLarens kladdiga händer – med tiden spektakel och fånigt mode, det medges. Men dessförinnan hann den, likt en subkulturell jättemeteor, radera dinosaurierna från kartan. Det fanns helt enkelt inget syre kvar åt Jethro Tull, Pink Floyd och Emerson, Lake & Palmer när ”Anarchy in the U.K”, ”God save the queen” och ”Pretty vacant” – Sex Pistols tre första killers till singlar – hade exploderat. Så säga vad man vill om Pistols och dess medlemmar, men de förändrade faktiskt världen. Storartad musik The Clash, som på bara några år utvecklades från typiskt taggig brittisk punkcombo till världens absolut bästa rockband, kan tillskrivas praktiskt taget lika stor betydelse. Buzzcocks, The Jam och irländska Undertones hade inte riktigt samma avgörande roll, men gjorde bitvis lika storartad musik. Någon enstaka gång hände det att även Stiff Little Fingers, 999, Sham 69 och Angelic Upstarts var med där uppe. Innan 70-tal blev 80-tal hade punkens ljus emellertid brunnit ut, på båda sidor av Atlanten. Men all vit musik av intresse som sedan utvecklades tog form i den manege punken krattat. New wave, syntpop, new romantic, indiepop och, inte minst, grunge. Som David Byrne, Talking Heads särling till frontman, säger i BBC-serien ”Dancing in the streets”: – När Nirvana slog igenom hade vi på den ursprungliga punkscenen försvunnit för länge sedan. Men genom deras succé med ”Smells like teen spirit” kändes det som att vi, originalbanden, till sist fick vårt erkännande. |
|
