|
|
|
|
|
Helt inne på liret
 Conny Bloom och hans gitarr är oskiljaktliga.
Puls har träffat honom inför nya skivsläppet idag.
Om världen där ute suger. Skapa dig en egen och bättre. Conny Bloom gjorde det. En på sitt sätt oändlig värld. Men glest befolkad. – Det var jag, min gitarr och Alice Cooper, säger han. Han var 12 bast. Åren 13, 14 och 15 gick i samma stil. Antingen höll han i gitarren eller så stod den där som en oemotståndlig lockelse i den trångbodda arbetarlyan i Vasastan. Conny, morsan, morsans syrra som alltid lirade Beatles, mormor och morfar, det var kamp om kvadratmetrarna. – Jag var helt inne på liret. Bodde bara fem minuter från plugget och det räckte med att vi hade kvartsrast så sprang jag hem, man hann ju lira i fem minuter. –Tjejer och alkohol, en värld polarna hade börjat orientera sig i, lockade inte ett smack. Conny Bloom trivdes under sin korkek likt tjuren Ferdinand under sin. – Jag var helt manisk. Att lira gitarr var det enda som gällde. Men det hade man igen sen. Blev polare med alla bråkstakar som var tre år äldre. De tyckte: Fan, lillgrabben kan lira gura bakom nacken! Det gick jävligt fort. På tre år hade jag lärt mig hur mycket som helst, det var det enda jag tyckte var roligt. Egentligen har inte mycket förändrats sen dess. Åren går, en del nya skikt och egenskaper kommer till, men i grund och botten, i kärnan, är man ju den man var som grabb. Det är fortfarande el-guran, Alice Cooper och annan rock’n’roll skapad vid tiden för dennes storhetsperiod, första hälften av 70-talet, som är fundamentet i hans värld. Conny Bloom är lika hängiven sin pryl som bröderna Joliet Jake Blues och Elwood Blues i filmen ”The Blues Brothers” var hängivna r'n'b och soul. – Under de senaste åren har jag sett så jävla mycket polare och folk runt omkring mig som lagt av att lira, vet inte vad de haft för visioner, vad de velat åstadkomma... Men jag tycker så här: antingen gör man det eller inte, för det är så man lever, det handlar inte om att sätta upp mål, att sälja så och så mycket, det handlar om, det här är jag och JAG SPELAR! Vill nån höra på. Bra. Om inte: fuck it. Man spelar i alla fall. Av kärlek till musiken. Det har Conny i och för sig alltid gjort. Men det är en hållning betydligt lättare att bekänna sig till i stunder av framgång. Det var en gång Boysen Conny Bloom var sologitarrist, sångare och låtskrivare i Electric Boys. En grupp som slog igenom direkt med debutalbumet ”Funk-o-Metal Carpet Ride” 1989. Året därpå släpptes plattan i USA. I en av demonproducenten Bob Rock (Metallica m fl) ommixad version. Det var tider. Fet USA-turné. Singeln ”All Lips’n’Hips” på amerikanska topplistan. På party med Bob Dylan. Ja, självaste Alice Cooper valde nån låt av Boysen till årets bästa. De blev intervjuade av Howard Stern (megastor och galen radioman vars livs historia blev film här om året). – Innan den grejen varnade vår manager oss: ”Var beredda på att han är rå. Men ni får inte säga fuck eller shit under sändning”. Howard drog igång: ”Här har vi tre vikingar från Sweden och om det inte vore för tre dagars skäggstubb skulle jag ta dem för brudar”. Då svarade jag: ”You got a fucking problem!?!” Det började blinka rött överallt. Folk slog på glasrutan till studion och viftade desperat med armarna: ”Neeeej!”. Managern och radiostationens bossar slet sitt hår. Herregud. Onämnbara ord rätt ut i etern... – Men Howard Stern tyckte det var cool. Sen lirade han ”All Lips’n’Hips” tre gånger på raken. Allt som hände... Det är först nu efteråt man hajar hur stort det var. Samtidigt tog USA knäcken på originalsättningen av Electric Boys. – Det var ett jävla partajande, vi var aldrig nåt knarkband, det var justare att dricka, men va fan, man måste vara bra blåögd om man tror att man kan skicka ut fyra ungdomar på en lång USA-turné och tro att ingen ska testa nåt, nån jävla ängel har man ju inte varit, men vi tog i alla fall inte mer droger än nån annan. Ännu vildare än de verkade Att stoltsera med det hårda livet är för övrigt B. Om du så önskar: lev livet hårt. Men gå inte runt och gläns med det som en påfågelstjärt. – Vi var vildare än vad vi snackade om. Men varför skryta om det? Så många som gjort det. Ett tag var det inne att tycka synd om sig själv: Det är så jobbigt att turnera och jag blev knarkare på kuppen. Okej, lägg av att lira då. Man blir förbannad. Kom inte till mig med dina jävla problem, jag har mina egna, det har alla, bortskämda jävla snorungar som åker världen runt och lirar och sen sitter de och gnäller. Men nånstans under dygnet-runt-partyt på andra sidan Atlanten försvann visionen. Enda sättet att ta bandet vidare var att ombilda det. Den nya laguppställningen släppte dock bara ett album, ”Freewheelin´” (-94). Sen bildade han en powertrio, Titanic Truth, modellerad efter uppenbara förebilder: Who, Jimi Hendrix, Cream, Ten Years After... Plattan, döpt efter gruppnamnet, marknadsfördes noll och tvärdog kommersiellt. Conny Bloom var tillbaka på ruta ett. Det är då, i stunder av motgång, man lär känna sig själv. – Jag har varit på botten ett par år. Det har inte funnits nåt självklart vare sig vad gäller kontrakt eller pengar eller nåt annat, snarare tvärtom, jag har inte haft ett skit, levt på tjejen, varit DJ, fått lite royalty ibland... – Har det funnits nån period när jag skulle tänkt: dags för nåt annat, börja plugga eller nåt, som många av polarna gjort, så har det varit de här åren. Men nej, det har inte varit aktuellt. Jag har alltid varit målmedveten, känt att musiken är det enda som gäller, men jag visste inte att det var så stort och starkt inom mig. |
|
