|
|
|
|
|
En medelålders pop-ikon
Debbie Harry i Blondie kan fortfarande konsten att provocera. Debbie Harry. Enbart bilderna av henne på omslagen var värda skivornas pris. Och rösten... Honung spetsad med arsenik. 17 år har gått. Nu är hon tillbaka och Blondie återförenat. I juli fyller hon 54. – Yeah, men jag är fortfarande värd att knullas, säger hon. New York, mitten på 70-talet, rockklubben CBGB: Television, Ramones, Heartbreakers, Patti Smith, Blondie... – Ofta kunde tre av oss uppträda samma kväll, säger Debbie Harry. De kallades punk. Men det är svårt att lyssna på nämnda band och fatta hur nån kunde se dem under samma paraply. – Pistols, Clash och alla grupperna i England... De lät likadant. Men ta och jämför oss, Television och Ramones... Helt skilda prylar. Det var det som var unikt med New York-scenen, säger Clem Burke. De lät olika, men stod varandra nära. När det ena bandet var på scen utgjorde de andra publik. – Vi lånade Ramones grejer och Heartbreakers grejer och brukade göra en version av Televisions ”Venus”. Det var avslappnat, som ett kollektiv, tills folk fattade att det fanns pengar att göra, det sabbade allt. Samtidigt, när banden slutade kolla in varandra och vanligt folk kom till konserterna, det var då vi förstod att nåt var på gång, säger gitarristen Chris Stein. Blondie blev det kommersiellt i särklass största bandet av dem som i slutet av 70-talet förknippades med begreppen punk eller new wave. Debbie och kompani har genom åren sålt över 40 miljoner album. De prickade in sju singelettor i England: ”Denis Denis”, ”Hanging on the telephone”, ”Heart of glass”, ”Sunday girl”, ”Dreaming”, ”Atomic” och ”The tide is high”. Och fyra i USA: ”Heart of glass”, ”Call me”, ”The tide is high” och ”Rapture”. Ren pop Här hemma satt de musikaliska motpolerna Per Gessle och Ebba Gröns frontduo Thåström och Fjodor och var rörande eniga om åtminstone en sak: Blondie var kanon. Kanske för att bandet både hade klockrena popmelodier à la Gessle och vass egg och energi à la Ebba Grön. Men inom mer rigida alternativa kretsar satte man näsan i vädret. Det berodde bland annat på att Debbie Harry slog mynt av sin sexualitet. Mera en lättklädd pinuppa än en seriös artist. Ungefär så lät klagomålen. – Jag sågs aldrig riktigt som en sångerska, kanske för att jag gjorde nåt nytt... En kvinna framför fem män... Sättet jag gjorde det på... Allt kom att handla om det... Jag jobbade hårt, försökte göra det jag gjorde så bra jag kunde: sjunga, skriva, uppträda... Men det är först på senare år jag upplevt att jag blivit erkänd som sångerska, säger Debbie. – De negativa reaktionerna kom från killar, samma killar som jagade groupies och hade playboybrudar på väggarna: ”Usch, hon säljer sin sexualitet!”. Hycklare. Ta Lester Bangs (berömd rockskribent), han dreglade över brudarna, tafsade dem i arslet, och samtidigt var han otroligt kritisk mot att Debbie visade trosorna på scen, säger Chris Stein och rycker på axlarna. När dessutom Blondie dristade sig till att flirta med dansmusik, eller disco som det kallades, ja, det var verkligen det slutgiltiga sveket. – När vi släppte ”Heart of glass”... Joan Jett blev så illa berörd att hon slutade prata mig, säger Debbie med ett snett leende. Idag är det ingen som förknippar låten med disco, det är bara en i en lång rad av poppärlor som Blondie släppte ifrån sig. Tiden har stärkt bandets position. De senaste två åren har dess låtar förekommit i fler än 30 filmer på tv och bio och nu är ett nytt album här, det första på 17 år, kallat ”No exit”. Första singeln ”Maria”, rusade omedelbart upp i topp på listan i England. Debbie Harry är den i bandet som var mest tveksam till återföreningen. – Jag kände mig inte speciellt angelägen. Jag var fortfarande liksom täckt av alla de problem som ledde till att vi splittrades. Jag levde i min egen lilla konstnärliga och exklusiva drömvärld... Att då ge sig in i det kommersiella igen... Men nu är jag verkligen stolt över plattan vi gjort, säger hon. Blondie la av 1982. Delvis beroende på att Chris Stein bar på en ärftlig hudsjukdom som blossade upp (några år senare kom den så när att kosta honom livet), men gruppen splittrades också på grund av interna stridigheter och usla avtal med skivbolaget. Ett skäl till återföreningen är stålar. – Hade vi nått samma framgång idag hade vi varit ekonomiskt oberoende, det är en helt annan bransch idag, en helt annan värld. Vi levde gott, men tjänade aldrig så mycket som vi borde gjort, säger Debbie Harry. |
|
