|
|
|
|
|
– Vi festade
 Oh yes! Blur är tillbaka. Nästan lika vilda som förut.
För Puls Filip Hammar berättar Englands coolaste popstjärna Damon Albarn om nya cd:n, kärleken och det hårda livet som granne till Robbie Williams. När Blurs basist Alex James såg Damon Albarn på ”Brit awards”, med en All Saints-tjej i ena handen och en Spice Girl i den andra, insåg han att Damon var tillbaka i gammal god form. Det hade varit lite si och så med den saken de senaste åren. Framgången med ”The Great Escape” och det konstruerade musikkriget med Oasis ledde till en ordentlig baksmälla. Inte minst för Damon. Han var överallt – hela tiden. Och till slut tröttnade han, på musiken, publiciteten och den unga publiken. Ett stående skämt i gruppen vid den här tiden var: Vad är 18 meter brett utan pubeshår? Svar: första raden på en Blur-konsert. 1997 beslutade sig gruppen för att bryta ny mark. De lämnade ”hjärn-popen”, sneglade mot den amerikanska lo-fi-scenen och gav ut albumet ”Blur”. Många yngre fans skrämdes säkert iväg, men plattan blev en succé, tack vare singeln ”Song 2”, som toppade listor över hela Europa. Men Damon var ändå inte helt lycklig, hans stormiga förhållande med Elastica-sångerskan Justine Frischmann var en daglig såpa i de engelska tabloidtidningarna och han kände sig allmänt misslyckad. Musiken är hans liv Men nu, 1998, ett år efter den där trevliga kvällen på ”Brit awards” är han tillbaka – med full kraft. Blurs nya singel ”Tender” är släppt och nästa vecka kommer albumet ”13”. – Det är märkligt. Man kan känna sig som världens mest miserabla man under lång tid och så plötsligt händer något som gör en lycklig igen. I mitt fall var det musiken. Jag insåg att den var mitt liv och det var kul igen, säger Damon när Aftonbladet träffar honom. Just den här dagen, precis som många, många andra, är han och resten av bandet ganska slitna. I hotellkorridoren springer Alex James runt och sjunger med stora svettfläckar under armarna. Fyllefrossa. Damon är inte mycket bättre. – Vi gillar Stockholm. Det är kul att festa här och i går träffade vi lite ”nya bekanta”, så det blev rätt sent, säger han och skrattar. Inför förra plattan deklarerade medlemmarna i Blur att de hade dragit ner på festandet. Det gamla fyllesvinet, gitarristen Graham Coxon, avslöjade till och med att han hade slutat dricka helt. Men det höll bara några månader. Nu är de hårda på spriten igen, fullt jämförbara med sin engelska musikkolleger. – Jag lever fortfarande ganska hälsosamt, ljuger Damon. I alla fall tillräckligt för att göra en skiva. Men jag har inte haft tid att leva lika nyttigt den senaste tiden, för jag har jobbat så hårt. Och visst, jag dricker en hel del. Vad är en hel del?– Inte så mycket (skratt), men jag har skandinaviskt blod i kroppen, min mammas familj är från Danmark. Så jag har talang för att supa. Dessutom har jag ett hus på Island och jag kan konstatera att islänningarna är duktigare på att dricka än vad ni är, säger Damon som sen säger att han inte orkar svara på några frågor om droger. Han har gjort det tillräckligt många gånger och han vet, det är lättantändligt. Han vill inte ha fler knarkrubriker – även om han har starka åsikter om saken. Blurs nya singel ”Tender”, en gospeldoftande sjuminuters-sak, är egentligen ingen förvarning om hur albumet låter. Den skiljer sig starkt från de övriga spåren som i sin tur skiljer sig från varandra. Det spretar rejält, alltså. – Våra singlar har sällan låtit som resten av albumet. Men den här gången kommer folk kanske bli ännu mer överraskade. ”Tender” är ju en låt som tilltalar väldigt många. I England spelas den på alla radiokanaler. Till och med på kanalen som kör ”oldies”. Det är lite obehagligt, man kan inte kontrollera situationen. Varför gospel?– Jag har alltid älskat och lyssnat på gospel, växte upp med det. Det är inte någonting som jag plötsligt började gilla. Det var kul att ta in hela den här gospelkören. De gillar låten och skulle aldrig ställt upp om de inte tyckte om ”Tender”. När Blur beslutade sig för att gå in i Damons studio i London, som bär samma namn som albumet, för att börja spela in hade de inga specifika idéer. Så de började improvisera och enligt Damon låter nya skivan precis så. Du har sagt att dagens Blur är en grupp som har fått helt fria händer...– Ja, så fria som ett band som ligger på att stort skivbolag kan vara. Konstnärligt får vi göra vad vi vill och det är vi värda, men fortfarande bestämmer jag inte själv hur mycket promotion jag måste göra. Det styr skivbolaget och det kan vara jobbigt, speciellt när man inte har något att säga. Men så känns det inte den här gången. Är du nöjd med skivan?– Ja. Det här är den första skivan som jag är helt nöjd med. Jag gillade ”Parklife” när den var klar också. Men man kan inte jämföra skivorna, bara konstatera att de är bra och känns meningsfulla i vår lilla värld. För att få fason på allt material, skapa en hyfsad enhet av gruppens alla idéer och influenser kopplades producentgurun William Orbit in, samme man som fick ut Madonna på banan igen genom att producera hennes hyllade album ”Ray of light”. – Han gav oss fullständig frihet. Samtidigt hade han full kontroll på att skivan verkligen blev bra. Han har lagt ner hela sin själ i det här. Och under inspelningarna har han knappt sovit, bara jobbat. Han är värd respekt. Har brutit med sitt förflutna I dag har Blur brutit med sitt förflutna, i alla fall delar av det. För dem är ”The great escape” ett mörkt avsnitt i deras karriär. Inte bara omständigheterna kring det – utan även musiken. Jag tycker fortfarande att ”Countryhouse” är en lysande poplåt, tycker inte du det?– (Tystnad) Jo. Men jag kan inte se att vi spelar den live nu. Lyckligtvis har vi så många andra bra låtar att den inte behövs längre. Fast jag borde kanske lyssna på det där albumet igen, det var länge sedan. Blur nu och då är två helt skilda saker. Inte bara musikaliskt. Damons texter har förändrats. Tidigare var han den smarta ordekvilibristen som levererade underfundiga betraktelser och berättelser, ofta om andra personer. Nu får vi följa med rakt in i Damons känsloliv. Det är naket och självutlämnande. – Jag var tvungen att få ur mig vissa saker, behövde gå vidare som människa. Så var det bara. Jag hade inget annat val. Kan det inte vara jobbigt att dela med sig av sitt privatliv?– Nu känns det inte så, men visst jag kanske får ångra det senare. Det här är ju de mest ärliga texterna jag har skrivit. ”13” är ett soulalbum! |
|
