|
|
|
|
|
Al Greens röst är Gud
Det är lätt att tvivla. Men när Al Green går upp i falsett inser även den mest inpiskade ateist att de fromma har rätt. Gud finns. Den 53-årige soulmästaren skulle själv fnysa föraktfullt åt de välmenande orden. Han är sedan länge pastor med egen kyrka hemma i Memphis och ägnar hela sitt liv åt att tjäna en Gud vars existens han är fullt och fast förvissad om. Idén att någon ser hans gamla insatser på sextio- och sjuttiotalens profana, för att inte säga vanvördiga, soulscen som bevis för förekomsten av en högre makt betraktar han säkert som både löjeväckande och hädisk. Men faktum kvarstår: Många av oss upplever att The Lord Almighty tar gestalt också i de tidigaste, mest syndfulla sångerna. Han finns i det sällsamt mjuka groovet i en ”Look what you done for me”. Han skymtar i den djupt erotiska, men också ömt vilsamma atmosfären i en ”I’m still in love with you”. Och framförallt: Han hörs ständigt i rösten. Den smekande, intima, sinnliga, änglalikt ljusa rösten. Med den gjorde Al Green det omöjliga. Han målade i färger ingen sett, han skapade stämningar ingen känt, han gav ljud åt toner ingen hört. Det säger sig självt att ett sådant instrument inte kan vara av vanligt kött och blod. Det är såklart spunnet av väv direkt från himlen. Som nästan alla andra svarta artister hade Al Green sitt ursprung i gospelrörelsen och som nästan alla andra fann han sig som ung man fången i en dragkamp mellan andens längtan efter frälsning och köttets farliga lust. I den dragkampen uppstod den magiska musikform som kallades southern soul och Al Green blev en av dess sista portalfigurer. Men han lät egentligen aldrig som de andra. Det fanns inget av Sam & Daves svettångande extas i Greens musik, inget av Rufus Thomas råa funkkänsla och inget av Otis Reddings ruffiga r’n’b-sväng. Tillsammans med demonproducenten Willie Mitchell utvecklade han i stället en egen mjukare, mer sensuell och förförisk stil. Som ändå uttryckte samma saker. Framgången blev enorm. Men när han i mitten av sjuttiotalet drabbades av en serie olyckor kunde den alltjämt troende ynglingen inte tolka det som annat än att Gud uppmanade honom att komma hem och sydstatssoulens sista stora stjärna började långsamt söka sig bort från den världsliga musiken. I dag står han där i sin vackra lilla kyrka på lummiga Hale Road i Memphis och predikar The gospel. Undertecknad var där en söndags-förmiddag i augusti förra året och kan upplysa om att allt trots allt är sig likt. Gud bor fortfarande i Al Greens strupe.
|
|
