|
|
|
|
|
Odödliga Led Zeppelin
Alla känner till ”Stairway to heaven”. Vissa kanske till och med har en hatkärlek till denna sönderspelade ballad. Men det var inte den som gjorde Led Zeppelin till en av de största och mest betydande banden inom den hårda rocken. Samtidigt som Eric Claptons Cream upplöstes 1968 kom Led Zeppelin och fyllde ett tomrum efter vad som av många skulle kallas ett av världens första hårdrocksband. Led Zeppelin gjorde musik som inte bara hämtade inspiration från tidiga bluesartister. Bluespsykedelia och vassa elgitarrer fanns det redan andra som spelade, till exempel Jimi Hendrix. Istället la de in andra element, som folkmusik och orientaliska influenser, som gjorde att gruppen blev något eget. De musikaliska barriärerna var till för att sprängas, även om det i grund och botten hela tiden handlade om ren, rak rock’n’roll. Robert Plants klagande, stundtals stönande stämma passar perfekt till långsamt gungande bluesrytmer och munspel. Redan på första albumet finns det passager i låtarna som inte kan kallas annat än gitarrbaserad, tungt gungande hårdrock. Oavsett om det handlade om hårda rocklåtar eller långsamma ballader visste kvartetten hur man skrev hänryckande musik. Resultatet blev flera klassiska, odödliga rockverk. Deras karriär kantades av drog- och sexskandaler, men det var deras musikaliska innovation som gjorde dem allra mest ihågkomna. De laborerade med den teknik som fanns att tillgå då. Led Zeppelin ska allra helst höras i sin helhet. Texterna är som poesi och musiken faller naturligt in i passande ackompanjemang. Deras låtar verkar vara genomarbetade och väl arrangerade, trots att de under de första åren gav ut skivor på löpande band och bara stannade i studion i 30 timmar före den första skivan. Deras ständiga fascination att bygga låtar som byter karaktär mitt i, att sänka tempot och vila trumskinnen strax före eller efter ett stort instrumentalt crescendo, är ett typiskt kännetecken för Led Zeppelin. Och när de jammar ihop i vad som känns som en oändlighet, flyter allt ihop till en enda stor musikalisk extas. Den Jamaica-psykedeliska ”Díyer maker” eller banbrytande ”Moby dick”, där John Bonham är i sitt esse, är bara två av många starka kompositioner som den engelska kvartetten blir ihågkomna för. Det går att hitta riff och samplingar från Led Zepplin på skivor från de senaste femton åren. Det talar för sig själv. Alltifrån Beastie Boys till W.A.S.P. har lyssnat och ”lånat” från denna kombo. I dag är Jimmy Page och Robert Plant kuriosa inom rocken, gamla stötar som alla respekterar, allra mest för vad de åstadkom på 60- och 70-talen. Senare försök att återuppliva bandet har blivit mindre fiaskon. Och vad de än tar sig för, kommer det aldrig att överträffa något av det de gjorde då.
|
|
En mix av låtarna "Immigrant song", "Stairway to heaven", "Whole lotta love", "Going to California", "Misty mountain hop" och "Good times, bad times".