|
|
|
|
|
Viva Las Vegas!
 Det är i den i särklass vulgäraste platsen på hela jorden. Och den roligaste. Per Bjurman hyllar Las Vegas – gamblingparadiset där pensionärernas frasiga träningsoveraller glänser i skenet av artificiella vulkanutbrott, där man gifter sig i drive-thru-kapell och där kulturens främsta banerförare heter Sigfried & Roy. Det vill till att man har lite distans.
Las Vegas är kulturlöshetens, kommersialismens och de svulstiga överdrifternas högborg på jorden. En hysterisk kombiversion av Sommarland, Disneyworld och karnevalen i Rio. Ett groteskt inferno, färgsatt i gräll neon. Själv är jag hopplöst förälskad i stan, vilket kan väcka vissa skuldkänslor. Även i mig bor en seriös puritan som tycker att jag borde utforska medeltida kyrkor i Tyskland i stället för att sitta vid ett roulettebord mitt ute i Nevadas stekheta öknen och dricka gratisdrinkar. Men Vegas vinner alltid.
Jag tror att det är det orimliga i hela idén som attraherar. Det absurda. Det rent overkliga. Las Vegas ska inte kunna finnas. Bara åsynen av de arkitektoniska jättemonstren utefter The strip – huvudleden genom stan – får de flesta någotsånär friska hjärnor att undra om de plötsligt lämnat den planet som kallas jorden. Längs en sträcka på lite knappt en mil trängs gigantiska kasino- och hotellkomplex utformade som bland annat ett romerskt palats, en egyptisk pyramid – komplett med exempellöst smaklös sfinx-replica – ett medeltida riddarfort, en polynesisk ö, ett piratskepp, en cirkus och inte minst Manhattan, hopklämt som i något slags förvuxet modellbygge och naturligtvis inringat av en berg- och -dalbana. Och nya anläggningarna byggs hela tiden med rasande fart. Bara i vår öppnar Paris – inklusive ett halvt Eiffeltorn – och enorma Venetian, ett Venedig-inspirerat vidunder som kommer att bli världens största hotell med sina sex tusen rum.
Det är som om arkitekterna och ägarna är indragna i en tävling om vem som törs vara värst. Med varje nytt missfoster som uppförs flyttas gränsen för det tänkbara fram ytterligare ett par snäpp och en gammal vulgo-klassiker som Caesars Palace framstår i dag, i skuggan av New York, New York, MGM Grand, Luxor och Excalibur, som en rätt sober inrättning. Det vittnar om ett barnsligt lättsinne jag inte kan låta bli att känna sympati för. De har å andra sidan råd att dra på sig i princip hur stora kostnader som helst, även till synes helt onödiga (elräkningen för laserstrålen i toppen på Luxor, den svarta pyramiden, lär bara den gå på en miljon dollar om året). De numer helt legala koncernerna bakom Las Vegas kasinon gör varje år en sammanlagd vinst på 80 miljarder kronor. Vinst alltså. Omsättningen törs jag inte ens fundera över. Merparten av de stålarna kommer från såna som mig. Low rollers. Småhandlare helt enkelt. Vanliga loser-turister som flyger in, skänker bort sina futtiga besparingar och åker hem igen. Det är oss såna som Mirage-ägaren Steve Wynn – inte att förväxla med sångaren från Dream Syndicate – lever på. Men Vegas lockar naturligtvis riktiga gamblers också. High rollers kallas de. Eller whales, om de är riktigt svinrika. Med lite tur kan man en lördagskväll se en sån dynga in 50 000 dollar på en enda giv vid pokerborden på Binion’s Horseshoe. Det är, som de säger i Amerika, humbling. För den sortens gäster är allt on the house; kasinot bjuder på både resa, hotellsvit, lyxkrog och en exklusiva golfrundor. Men även vi suckers – annat ord för low rollers – får comp. Så länge man spelar bjuder husen på sprit och cigaretter. Det gör de inte bara för att vara hyggliga. Det gäller att mjuka upp spelarnas omdömen. För varje ny drink är det tänkt att greppet om stålarna ska lätta och innan man vet ordet av är det som i en av de stora Vegas-myterna: Man kom i en 20 000 dollars cadillac, man åkte hem i en 150 000 dollars greyhound-buss... Det är lätt hänt. Tar kontanterna slut finns det bankomater inom armlängds avstånd från alla spelbord och kör man krediten i botten är antalet pantbanker fler i Las Vegas än någon annanstans i världen. Å andra sidan: Den som inte spelar kan få en väldigt sjyst semester för praktiskt taget ingenting. Det är otroligt billigt att bo och äta och kröka i den här stan.
Kul dygnet runt Man kan dessutom göra det precis när som helst. Tiden existerar nämligen inte. Den är utsuddad. Allting är öppet dygnet runt. Det får bland annat till följd att man när som helst kan gå på restaurang och få frågan om man vill ha frukost, lunch eller middag. Så där är det emellertid inte tänkt att man ska uppleva Vegas. Man bör, lyder den allmänna filosofin, göra ”a total Las Vegas”: Bo bra, spela lite, äta en bra middag, se en prålig show – helst Sigfried & Roy’s bisarra trolleriföreställning på The Mirage förstås – samt nyttja vad de kallar kommersiell sex... På den listan finns det definitivt saker man kan stryka, men lite gambling tycker jag nog att även den mest inpiskade snåljåp bör kosta på sig. Fast det där med vinst kan man egentligen glömma. Det är inte så Las Vegas fungerar. Som Robert De Niro säger i ”Casino” (lysande film för Vegas-fans): – The players don’t stand a chance. In the end... we take it all. Så i princip kan man lika gärna gå och slänga sina pengar i sjön. Då går man å andra sidan miste om de fria drinkarna. |
|
The Mirage
