|
|
|
|
|
Fullträff mitt i nyllet
Musik som både slamrar och svänger, smeker och chockar och älskar att synas. När andra svenska band tvekar och sneglar vågar norrländska The Facer vara både rock och ’n’roll. Och de träffar där de ska. Mitt i nyllet. O-Bar, Stockholm, torsdagkväll i januari. Inbjudet bransch- och mediafolk, ängsliga blickar, bjudöl och lite stelt. Som vanligt på showcasejippon i huvudstaden, alltså. Men The Facer, fyra grabbar runt 25 från Umeå, kan inga regler utan gör som de brukar. Kliver upp på scenen och låter sin alls icke nydanande men häpnadsväckande effektiva svängladdning av Stones runt -69, Stooges runt ”Raw power”, T. Rex runt ”20th century boy” och Faces runt två på morgonen under ett rusigt efterfestjam, explodera. Putar jaggerskt Mest exploderar sångaren Poul Perris. Kråmar sig, kastar sig, putar jaggerskt med munnen, kravlar ned från scenen och strippar av sig skjortan i knät på en tjej ur publiken. Iggy hade knappast gjort det snyggare. Det är egentligen inga märkvärdiga grepp de bjuder på, The Facer, men den här sortens expressiva livsnjutarrock’n’roll är så ovanlig i dag att till och med armarna i kors-eliten på O-baren mjuknar upp, ler och gungar med. Det lär fler göra framöver. Debut-ep:n ”King of expectation” inte bara rockar, den har också ett popelement i sig som borde kunna attrahera en Tracks-publik. Och frågar ni mig kan det här vara ett av sommarens flitigast bokade festivalband. Blygsamma generaler Tvärtemot vad man kan tro är emellertid The Facer väldigt blygsamma, försiktiga generaler vid sidan om scenen. – Vi gör det vi gör, och vi gör det jämt. Sedan är det bara att hoppas att folk tycker det är bra, säger Poul Perris. Om bandet har någon styrka menar Poul att det främst handlar om närvaro. – I vissa låtar är texten viktig, i andra är det mer gunget. Då kan det räcka med några få ord för att få fram vad man vill ha sagt. Sedan Pouls första band på högstadiet har det alltid varit han som sjungit och stått i centrum. Men får man tro honom själv handlar det inte om några stora rockstjärnevisioner. – Nej, jag sjunger nog mest för att jag är för dålig på att spela instrument. Naturlig scenstil Han beskriver sin scenstil som något helt naturligt, en produkt av stundens ingivelse. Men den har redan givit upphov till åtskilliga anekdoter. Poul minns bland annat en spelning i Umeå i somras. – Det var på Brännbollsyran. Jag hade kastat mig ut i publiken och vet inte hur det gick till men plötsligt hängde jag uppe i en björk och sjöng, skrattar han. 
Showmän inom rock’n’roll brukar i regel ha lätt att få tjejer. Hur är det för dig?– Det är ingen som vill ha mig mer än min flickvän. Att döma av reaktionerna hos delar av den kvinnliga publiken på O-Bar var det där nog blygsamhet på lögnens gräns.
|
|
The Facer – King of Expectation.