|
|
|
|
|
–Vi hade koll på det där med stil
LONDON. Ända sen mitten av det färgglada 80-talet har jag velat fråga Nick Rhodes hur han tänker förklara den där hiskeliga rosa kostymen han gifte sig i. Men nu när jag har chansen så tappar jag modet. Nick Rhodes framstår nämligen som lika artigt kylig, i verkligheten som i Duran Durans alla flashiga videofilmer. I höstas gav Duran Duran ut sin andra samlingsplatta, anspråkslöst kallad ”Greatest”, och i år ska det släppas en sprillans ny platta. Nick Rhodes är dock snabb att påpeka att det i Duran Durans fall inte handlar om nån comeback i kölvattnet på alla de andra återförenade 80-tals- relikerna. Still going strong Duran Duran har till skillnad från många av sina forna kollegor fortsatt att göra plattor kontinuerligt, om än med högst varierande kommersiell framgång. – Om en låt inte blir en hit är den fortfarande en framgång för oss, men mer en artistisk framgång, säger Nick Rhodes. – Det har hänt oss flera gånger under vår karriär. Man kan aldrig gissa sig till vad som ska bli en hit. – Men med en hitlåt vet man att man har nått fram till folk, att man påverkat dem på nåt sätt och det känns alltid bra.  
Ni var det stora favoritbandet hos tonårstjejer på 80-talet, men var ändå ett riktigt band. Vad tycker ni om alla de fabricerade popbanden idag?– Det faktum att de flesta av dem inte skriver sina egna låtar och inte har någon specifik ståndpunkt eller artistisk idé är ju helt i kontrast med vad pop- och rockmusik handlade om från början. Idag har banden ingen chans att växa och utvecklas, det ska komma något nytt hela tiden. Band som The Beatles speglade sin tid och hade en själ, precis som Duran Duran, men det saknas i de här nya banden. The Beatles som jämförelse till Duran Duran! Jaha du.
”Alltid före sin tid” Nick Rhodes talar en bra stund om den rockopera som han och gitarristen Warren Cuccurullo håller på med, han lägger ut texten om hur långt före sin tid Duran Duran alltid varit och vilket fantastiskt litet konstverk den Mad Max-inspirerade videon till ”Wild boys” är. Som sagt, distans och självironi har väl aldrig varit bandets starka sidor. Nick Rhodes försöker till och med övertyga mig att videon till senaste singeln ”Electric Barbarella”, med en halvnaken tjej som undergiven sexrobot, är rolig. Tjena!
Hur tycker du att Duran Duran hanterade den enorma framgången på 80-talet?–Simon och jag klarade det väldigt bra. Men vi har ju inga Taylors kvar i bandet, de kunde helt klart inte hantera framgången, var och en på sitt sätt.
Tyckte du att de skrikande tjejerna var ett hinder för er, att ni bara sågs som ett popband för småtjejer?–Vi kom från en riktig underground-scene, från nattklubbarna och den världen. Vi var ett konstnärligt kultband och många av låtarna från den första plattan, och från andra plattor också, var väldigt mörka i tonen. Vi lät aldrig vår publik styra hur vår musik lät. Det var underligt att spela vissa låtar inför en övervägande ung publik. Men jag är säker på att Jim Morrison och John Lennon kände samma sak.
Duran Duran handlade alltid mycket om det visuella. Hur stor betydelse hade det?–Vi hade koll på det där med stil från början. Det tog U2 15 år att fatta att det var roligare att ha lite stil och en image. –Jag såg aldrig på Duran Duran som ett band, mer som ett multimediaföretag, med flera konstnärer inom företaget. Tillsammans var vi tvungna att se till att våra video och skivomslag var intressantare än allt annat som fanns ute just då, att kläder och foton såg ut som de skulle och att musiken var rätt. –Vi har drivit den musikaliska utvecklingen vidare. Det finns många andra band som varit mer framgångsrika, men deras plattor har inte haft lika genomgående hög standard som Duran Durans. |
|
