|
|
|
|
|
Studio 54
Första besöket var med en kollega från Kvällsposten. Vi gick mest storögt omkring och tittade. På diskotekets omstridda symbol högt uppe i taket; en självlysande måne som sniffade kokain. På alla ofta mycket utmanande klädda människor som dansade i skenet av de hysteriskt blinkande stroboskopljusen. På kändisar som... Nä, några kändisar såg vi inte. Kanske höll de till i det inofficiella VIP-rummet, det mer privata källarutrymmet, just den kvällen. Studio 54 öppnade 26 april 1977. Donald och Ivana Trump var bland de första gästerna. Någon timme senare stod både Cher och Margaux Hemingway på dansgolvet. Men det var först framåt midnatt det började bli trångt. Både inomhus och utomhus. Vid ettiden var det nästan tusen männsikor som förgäves försökte tränga sig fram till entrédörren. En av dem var en sur Warren Beatty. Kändisarna trängdes En vecka senare hade Bianca Jagger födelsedagsfest på Studio 54. Hon red in på en stor vit häst. Bilden spreds över hela världen. Mytbildningen kring Studio 54 kunde börja... Ett tiotal krögare, nattklubbsägare och finansmän hade nyfiket kikat på CBS:s övergivna tv-studio på 254, West 54th Street i flera år. Några backade ur när det väl gällde att öppna plånboken. Andra blev utmanövrerade av de båda Brooklyn-kompisarna Steve Rubell och Ian Schrager, som sedan några år tillbaka drev ett framgångsrikt förortsdiskotek i Queens. Steve Rubell – en kändiskåt bög som älskade att frottera sig med Mick Jagger, Andy Warhol, Rod Stewart, Diana Ross, David Bowie, Christina Onassis och alla andra kändisar som snabbt blev stammisar på stället. Ian Schrager – en slipad advokat som gärna höll sig i bakgrunden. Hans smeknamn var Greta, efter Garbo. Under två år var Studio 54 världens mest kända ställe.
Det red på den kändisjournalistik som skapades när ett antal utvalda fotografer varje kväll fick dokumentera stjärnornas vilda fester på stället. Och runt hela världen skapades kopior. Steve Rubell brukade klättra upp på en brandpost för att ha koll på vilka som skulle få passera sammetsrepet och komma in på Studio 54. På Café Opera i Stockholm fick kändisarna stammiskort. På diskoteket i t ex Fagersta var nog dörrvakternas fingertoppskänsla lite annorlunda. Typ: ”Du är för full”, snarare än ”Du är för ful”. Det finns hur många historier som helst kring kön utanför Studio 54. Kanske är det sant att de två halvnakna tjejerna som kom ridande på en häst för att komma in, fick nobben med motiveringen: – Hästen kommer in. Ni får vänta utanför. Definitivt sant är att Chic-medlemmarna Nile Rodgers och Bernard Edwards, när de nobbades, gick hem och hade en egen knark- och spritfest för sig själva. Snart hade de, i rena ilskan, skrivit en ny låt, ”Fuck Off Studio 54”. Senare ändrade de texten och resultatet blev alla tiders största diskohit, ”Le freak”. Kändisar och droger, brukar anges som de främsta förklaringarna till framgången. Det öppnades andra liknande diskotek i New York. Men alla ville vara där kändisarna var. Och där knarket tilläts konsumeras om inte hur öppet som helst, så åtminstone på unisextoaletterna. Det varade i drygt två år. Steve Rubells och Ian Schragers girighet blev deras fall. Nattklubbsägare var kända för att fiffla lite så att sådär tio procent av vinsten aldrig visades upp för skattmasen. Rubell och Schrager gömde undan 80 procent (!) av vinsten och i slutet av 1979 stormade ett femtiotal skattepoliser in i lokalen och avslöjade dem. Sylvester Stallone svepte det sista lagliga järnet, innan de förlorade spriträttigheterna sista februari 1980. Rubell och Schrager fick tillbringa ett år var i fängelse. Schrager driver numera hotell. Rubell dog i aids 1989. Andra besöket
Vid andra besöket var jag kaxigare. Hängde vid bardisken i det hörn som kallades ”Pickup Central”. Träffade Cindy. Dansade med henne till O'Jays ”Love train”. Hånglade med henne på balkongen där andra hade sex i de allra mörkaste hörnen. Tömde fickan på dollar och körde henne hem till Brooklyn i taxi . Hånglade lite till i porten – innan hon sa tack och godnatt och förklarade hur man gick de tolv kvarteren till t-banestationen. Just den upplevelsen var nog aldrig Mick Jagger, David Bowie och de andra kändisarna med om... |
|
