|
|
|
|
|
– Jag är trött på att höra mig själv
Ingen kallar honom blek i dag. Efter ”Gudfadern 2” och ”Taxi driver” blev Robert De Niro den största amerikanska filmstjärnan. Den mest intensive. Legenden. Han åt upp sig 30 kilo med hjälp av glass och spagetti för sista timmen av ”Tjuren från Bronx”, han lärde sig spela saxofon för ”New York, New York”. Tuggade tobak för ”Bang the drum slowly”. 
Hur långt skulle du gå i dag? Säger nej till roller för att det skulle kräva för mycket?– Ja, vissa roller skulle vara svåra att göra ordentligt. Då skulle man bara göra dem som vem som helst, och då är det inget kul. Vi har sett Robert De Niro som galen gangster och rysk roulettespelande soldat, som hämnande mördare och aggressiv boxare, som knäpp beundare av komiker och till och med som Frankensteins monster. De flesta filmstjärnor spelar ungefär samma figur i film efter film (typ Kevin Costner, Harrison Ford, Stallone, Willis eller Redford). Det är de stora skådespelarna som byter identitet. De Niro är lika övertygande som valhänt förälskad i ”Falling in love”, som snäll analfabet i ”Stanley & Iris” och leende politisk fixare i ”Wag the dog”. På film finns det många De Niro att välja på. Privatpersonen är något annat. En tom målarduk innan något börjat fylla den. Svenske Stellan Skarsgård är en av dem som spelar mot De Niro i bioaktuella ”Ronin”. På frågan om hur det var att jobba med den amerikanske stjärnan säger Skarsgård: – Det är alltid intressant med en skådespelare som man sett så mycket av som De Niro. Att upptäcka var den lilla människan finns. Och den ser man ganska snabbt, och det är skönt tycker jag, säger Skarsgård. Det är vanligt folk allihop. Stellan Skarsgård säger att han inte blir särskilt imponerad av att jobba med Robert DeNiro. – Jag tänker inte så. Klart att jag är medveten om vilken ikon han är, men jag vet ju att han är lika lös i magen som alla andra. Han är en makalös skådespelare, men det finns många makalösa skådespelare som inte en människa känner till.
– ”Ronin” är en thrilleraction med en tung rollista. Och den var mer attraktiv än manuset. De Niro var klar och det gjorde att jag tackade ja. Och så var jag intresserad av regissören John Frankenheimer. – Men hade inte Robert De Niro velat göra den hade den nog inte blivit av.
Men vad fick De Niro att ta den om nu manuset inte är speciellt bra?– Dels så tog han den med villkoren att David Mamet skulle skriva om manuset. Dels fick han fruktansvärt mycket betalt och ett trefilmskontrakt med filmbolaget. Ett paket där han ska regissera. Även den store Robert De Niro kan vara rädd – alla fall för biljakter. – Det var otäckt. Ibland var jag faktiskt rädd, säger Robert De Niro. Men Frankenheimer är duktig på biljakter, han gjorde ”Grand prix” och ”French connection 2”. – Jag hade en stuntman som satt bredvid och körde på riktigt, min ratt och mina kontroller fungerade inte. Han körde i 180 medan kameran låg på mig. Det var otäckt, riktigt nervöst. De Niros teaterdebut skedde som 10-åring. Han var det rädda lejonet i ”Trollkarlen från Oz”. Kraschar i tunnel I en av jaktscenerna i ”Ronin” far bilarna mot trafiken genom en tunnel i Paris och flera bilister kraschar in i tunnelväggarna. Tankarna går till prinsessan Dianas dödskrasch. – Jag vet, men vi filmade på en annan plats. Det är en annan tunnel. Efter det som hände ville vi naturligtvis inte filma där, men de andra platserna var också bättre rent filmiskt. Manuset till ”Ronin” är bearbetat av författaren David Mamet. Det var ett av De Niros krav för att göra filmen. David Mamet skriver bra. Det är lätt att förstå att Robert De Niro söker sig till en som är vän med orden. För själv är han ingen verbal mästare, utanför rollerna. De två gånger jag träffade honom förra året, först för ”Wag the dog” och sedan för ”Ronin”, var han ganska enstavig. Utom när ämnet engagerar honom. I februari var det den franske domaren som grep honom för förhör i samband med prostitutionshärvan i Paris. De Niro var förbannad. Och alla som sett honom förbannad på bio vet hur svärtan sprutar ur ögonen.
När vi möttes igen i augusti gick han snabbt upp i varv en gång till när samtalet gled in på fransmän och juridik. – De visste att jag var där och filmade i månader, ändå gjorde domaren den där fåniga hämtningen för att få uppmärksamhet. Jag stämde domaren och några tidningar. Den mannen är en idiot. De Niro har sedan dess fått skådestånd. – Jag var ursinning, det var helt onödigt. Han muttrade något om att lämna tillbaka den fina orden han fått av Frankrike. – Jag sa aldrig att jag skulle lämna tillbaka Hederslegionen, men att jag funderade på det. Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Andra saker verkar han mindre road att prata om. En tysk journalist i vår lilla grupp säger till De Niro att han är en ikon. Var hämtar han sin fantastiska ilska, sin energi i klassiker som ”Taxi driver”. De Niro stelnar till. – Jag vet inte. Du ser filmerna, du kan säga det bättre än jag, säger De Niro och stirrar iskallt framför sig. Vilken tycker du är den viktigaste roll du gjort, frågar tysken medan svetten sprutar fram i pannan. – Det kan jag inte svara på, säger De Niro. Vet inte. Det förflutna, mästerverken bla bla bla, verkar trötta ut honom. Han tinar upp när man pratar om skådespeleriet, om arbetet. Det rent praktiska hantverket.
Hur förbereder du dig?– För ”Ronin” var jag tvungen att vara vältränad fysiskt. Eftersom jag spelar en färe detta CIA-man träffade jag en del sådana, Kollade in hur de möts, hur de pratar. Jag spelar en mycket fåordig man. Han handlar, pratar inte. Mmm, vi märker det.
Hur viktigt är utseendet för att du ska hitta rollen?– Ibland spelar det stor roll. För ”Wag the dog” förberedde jag mig genom att läsa artiklar, kollade förebilder på video, plockade detaljer. Ett lite excentriskt utseende. Fluga istället för slips med mera. Även Robert De Niro har favoritskådespelare. Meryl Streep svarar han omedelbart när han får frågan. Sean Penn, Marlon Brando, James Dean, Montgomery Clift – och svenska Greta Garbo. – Jag upptäckte Garbo för 10 -12 år sedan. Hon var fantastisk. Båda Robert De Niros föräldrar var konstnärer. Han växte upp i New York, några kvarter från regissören Martin Scorsese men de lärde länna varandra först i samband med ”Mean streets” 1973. De Niro var allvarlig och inbunden, pratade väldigt lite och var ibland så blyg att hans agent inte lyckades få provspelningar för honom. Hans gamla vänner berättar att han brukade sitta på en soffa under fester och somna. Men han var full av begåvning och aggression och han hade känslan av att han hade något som behövde släppas loss. I rask följd gav ”Mean streets”, ”Taxi driver”, ”Gudfadern II” och ”1900” honom den chansen. Sedan dess har han visat upp sig i olika sorters genrer. Sämst blir det när han är endimensionell som djävulen i ”Angel heart” eller som gangsterbossen Al Capone i ”De omutbara”. Bäst när han ger djup åt Frankensteins monster eller prisjägaren i ”Midnight run”.
Det finns en väldigt fin scen i ”Midnight run” där din rollfigur träffar sin dotter för första gången på länge. Sådant lyfter den från vanliga actionfilmer. Ville du ha in sådant i ”Ronin” också?– Ja, John Frankenheimer är en lyhörd regissör. Han har jobbat mycket med teater och vill få talscenerna att bli starka. Så det inte enbart blir action.
Du har gjort många mindre roller de senaste åren, som i ”Lysande utsikter” och ”Jackie Brown”.– Det är kul att göra småroller, de är ofta väldigt färgstarka. Och jag har ingen press på mig. Det var mycket roligt att göra rollen med Tarantino.
I våras var du med i satiren ”Wag the dog”, som presidentrådgivare som ordnar låtsatskrig för att dra uppmärksamheten från presidentens sexskandal. Filmen har blivit omtalad och aktuell om och om igen.– Det där var bara en slump, ett sammanträffande. Inget mer. Det är synd att filmen kopplades ihop med presidentens problem. Jag ville inte utnyttja det.
Vad blir nästa film?– Jag gör klar ”Analyze this” där jag spelar en maffiaboss som går till psykiatern, som spelas av Billy Crystal. Den verkar bli väldigt rolig. Jag gillar att vara med i komedier då och då. Och sedan ska han sjunga! I filmen ”Flawless” där de Niro spelar en pensionerad väktare som får hjärnblödning. Som del av behandlingen måste han sjunga. Vid sidan av skådespeleriet har också De Niro framgångsrikt producerat film via sitt bolag i Tribeca i New York.
Ni har väl köpt filmrättigheterna till musikalen ”Rent”?– Scorsese pratar om ett regissera den. Musikalen måste först gå färdigt på scen några år innan vi spelar in den. Vi ska nog hitta en bra regissör, det finns många som vill göra den. De Niro har gjort åtta filmer tillsammans med Martin Scorsese, och båda fick ett mindre genombrott med ”Mean streets” 1973.
För några år sedan regidebuterade De Niro med ” I skuggan av Bronx”. Bad du Scorsese om råd?– Jag frågade Marty lite, men anledningen att jag regisserar själv är att jag vill fatta besluten. Om jag är med i någon annans film stöder jag regissören till 100 procent så att det blir hans film. Jag väntar mig samma av dem. – Jag vill göra mina egna val. Marty och jag är nära och tänker lika, men jag vill göra mina egna misstag.
Ska du regissera igen?– Jag håller på med ett nytt manus, och hoppas kunna filma under nästa år. Jag gillar att regissera, men allt måste bli rätt innan vi sätter igång. Det ryktas om att du och David Mamet skulle göra en komedi som utspelas på en filmfestival där stjärnor blir intervjuade. – Nja, han har nämnt något om det. Men jag vet inte. – Ibland blir jag trött på att höra mig själv prata, och då är det bättre att vara tyst. – Det är som att läsa en bok, varje läsare har sin egen tolkning. Se en film, antingen gillar du den eller inte. Vad kan jag göra åt det? Det kvittar vad jag säger i en intervju. Och så ler han, som en snäll björn. Även Robert De Niro blir rädd under biljakter. Alla han jobbat med kallar honom Bob. Handslaget är halvmjukt. Det är OK. |
|
Robert De Niro som pratar om arbetet med filmen Ronin och klipp ifrån den.
